Fråga från frågestunden... Åh vad fin kommentar, tack SNÄLLA vad glad jag blir.... Det kommer sig nog rätt naturligt för mig att bejaka hans känslor så pass mycket och det beror säkert på en rad olika saker... Dels så tror jag kampen i att vara ofrivilligt barnlös och rädslan genom IVF:en för att vi inte skulle få några egna barn gjorde att när Charles väl föddes så kände jag så starkt att nu är min enda chans och jag måste vara NÄRVARANDE och se honom precis varje dag. Första 1,5 året så levde jag ju dessutom med känslan att någon när som helst skulle öppna dörren och kliva in och lyfta upp honom och säga "tack snälla för att du passade honom, urgulligt och nu tar vi med honom hem" - det var en rätt fruktansvärd känsla att leva med inser jag i efterhand... Att jag hela tiden hade känslan av "är han verkligen min? Nej snart kommer någon och tar honom i från mig". Den känslan kan nog många känna igen sig i, alltså "är han verkligen min" känslan men steget längre att hela tiden känna att någon kommer ta honom ifrån mig var obehaglig. Sen tror jag att min egen högsensitivitet och min HSP-personlighet som jag upplevt att omgivningen försökt dämpa och förminska hela mitt liv verkligen har påverkat mig i hur jag vill vara som förälder. Jag har hela mitt liv fått höra att jag överdriver, är överkänslig, är dramaqueen, är för mycket, gråter för lätt, är löjlig när jag tyckte det gjorde ont när andra skulle knipa en eller "smälla till" en på benen eller ta ett grepp om låret (ni vet sånt som barn märkligt nog tycker är kul att göra men som alltid gjorde så vaaaansinnigt ont på mig. Och när jag sa det och blev ledsen så fick jag höra att jag var löjlig och dramaqueen. Idag vet jag att mina smärtsignaler går fortare och starkare än de flesta andras så det GÖR ont på mig när någon ska daska till lite lätt.). Jag har alltid avskytt uttrycket "DET GICK BRA" som vuxna så lätt tjoar till barn i samma sekund som de trillat, HUR kan de veta hur barnet upplevt fallet? Varför frågar man inte? Ja, det kanske inte bröts något ben men fallet var kanske läskigt, barnet kanske blev rädd, även om inget är brutet kanske det faktiskt gjorde lite ont - har man inte rätt att känna att det gjorde lite ont? VEM FAN ÄR VUXNA ATT BESTÄMMA DET? Så att jag tänker aktivt på sånt här är nog för att jag lärt känna mig själv så himla mycket och äntligen insett att jag är okej som jag är. Jag duger - fastän att jag reagerar kraftigare med känslor än många andra.... Fastän jag pratar för högt ibland... Fastän att jag gråter lätt eller tar in andras känslor så jag får huvudvärk till slut... Fastän jag har lättare att känna smärta än många andra så är det inget fel på mig och jag är ingen showartist som försöker knarka uppmärksamhet bara för att vara dramaqueen - jag har rätt till mina egna upplevelser, känslor och smärtor. Och då är det så himla viktigt för mig att försöka ge det till dels mitt barn men även att försöka sprida kunskap kring detta tankesättet till andra - föräldrar som medmänniskor. För det är många som missar att människor är olika och kan uppleva saker på olika sätt - och att det är okej. Tips på hur man blir bättre på att verkligen SE sitt barn är att öva på lyhördhet och möta upp vad barnet både säger och visar med känslor istället för att stryka över och jäkta framåt. Att lägga ifrån sig mobilen såklart men det är även jag kass på - verkligen. Det är skitsvårt att inte smygscrolla instagram stup i kvarten. Men att istället för att tjoa "DET GICK BRAAAA" innan barnet ens nuddat marken när hen snubblar utan istället sätta sig på knä i barnets nivå och fråga "hur gick det?" är ju en bra start. Är barnet ledset även om din känsla är att det "egentligen" inte gör så ont så se till att barnet är ledsen av NÅGON anledning och trösta - såklart. "Oj, vad du är ledsen, har du ont någonstans som jag ska blåsa på? Eller var det bara läskigt kanske att trilla? Då blir man ju lätt rädd och ledsen" brukar jag säga.... Jag hänger rätt mycket på golvet med Charles, jag har iofs alltid trivts på golvet så för mig är det naturligt och på så sätt är vi på mer jämn nivå ofta än att jag står upp eller sitter på en stol ovanför liksom. Blir jag arg så går jag ALLTID ner på hans nivå - och tro mig, att vara närvarande och inlyssnande förälder av känslor betyder INTE att man inte blir arg. Här misstolkas jag lätt till att jag daltar med Charles men de som sett mig i mitt föräldraskap vet att gränssättning är enormt viktigt och det finns några få riktigt viktiga regler man ALDRIG får bryta. Och ett nej är alltid ett nej jag står fast vid vilket man märker att C vet - klart han blir ledsen när jag blir arg eller säger nej som vilket barn som helst men då sätter jag mig ner på hans nivå och erbjuder närhet, kramar och tröst (OM han vill det, brukar sätta mig ungefär 1 meter ifrån med öppen famn och fråga "vill du ha en kram?") men står alltid fast vid mitt nej - eller vid att han måste säga förlåt och göra rätt om han gjort fel. Det häftiga i föräldraskapet är att nu när han är 3 år så märker man verkligen att han VET att mitt nej går inte att rucka på när jag säger "nej mamma sa nej och då blir det så", för jag har inte ändrat en massa nej till ja eller okej då eller sagt nej i onödan. Hellre färre nej och frihet i vad jag kallar "tokiga familjen" men att den meningen funkar när det väl gäller. Men mer om det i ett annat inlägg, såg att någon frågade om trots... Alla fina bilder på mig och Charles är tagna av fantastiska Maria Broström <3
