<div>ÄNTLIGEN ska jag få gå och hämta min lilla älskling igen, idag har det varit riktigt tufft och jag har känt mig lite ledsen och saknat Charles konstant under dagen. Det är ju speciellt att gå runt hemma utan honom helt plötsligt, det är så annorlunda och känns såklart konstigt. Och lite fel. Fastän jag vet att han har det superkul!</div> <div> </div> <div>Lämningen imorse blev med tårar, när vi kom in på förskolan sa pedagogerna att vi skulle gå ganska direkt och jag märkte på C att han var extra nära mig, ville inte släppa min famn och helst bli buren lite till och från så min magkänsla sa att jag borde stanna lite längre. Jag frågade efter 5 minuter när de andra föräldrarna hade gått om man stannade lite längre när man märkte av att han var lite mer på mig idag än i slutet av förra veckan för att tanka på honom men de sa nej, man går ändå. Så här i efterhand ångrar jag faktiskt att jag inte stod på mig och sa "fast jag stannar nog gärna 10 minuter extra så han verkligen får släppa mig själv, det är bara 6e dagen" men jag tog dem på orden och reste mig upp efter någon minut och sa hejdå till C som såklart blev superledsen. ALLA har förklarat för mig vikten att gå när man väl sagt hejdå även om de blir ledsna och jag förstår den logiken så jag vinkade när jag stängde dörren och sedan satte jag mig på andra sidan och grät på bänken en stund. För det kändes lite fel, inte att gå när han blev ledsen utan att gå när min magkänsla sa att jag skulle krävt att få stanna lite till. Jag är säker på att pedagogerna som verkar JÄTTEBRA inte hade sagt emot mig.</div> <div> </div> <div> <div> </div> <div> </div> </div> <div> </div> <div>När jag hade torkat tårarna och hört att han inte grät på en liten stund gick jag och man kan tjuvkika diskret in i fönstret när man går hemåt så då såg jag att han var glad och lekte med såpbubblorna med alla andra barnen och en av pedagogerna gjorde tummen upp i fönstret. Det var skönt men jag grät ändå hela vägen hem, mest för att jag hade gått emot min magkänsla tror jag. Och för att C var vaken och jätteledsen inatt så både han och jag var nog lite trötta imorse. Han kändes så liten och ledsen inatt - och så skulle han ju sova på förskolan för första gången idag ovanpå allt. Phu.</div> <div> </div> <div> Jag ringde faktiskt förskolan efter att jag visste att de hade haft sin fruktstund för att prata lite med dem om hur de skulle göra med C vid sovpasset, man lägger ju inte direkt ner honom i vagnen i fällt läge och drar över sufletten - då får han total panik eftersom han avskytt vagnen så länge i sitt liv. Han somnar alltid sittandes i det rakaste läget av vagnen och man kan varken fälla till lite mer liggande eller dra ner sufletten innan dess att han somnat och tack och lov hade pedagogen jag pratat med hört lite av mig innan och lyssnat in och hade en superbra plan på hur hon skulle möta upp C. Hon sa att om han inte vill vara i vagnen får han vara i hennes famn medan hon nattar de andra, det kändes skönt. Efter det samtalet kändes det lite bättre även om jag märker att jag är känslosam kring seperationen mellan mig och superC idag.</div> <div> </div> <div>Man pratar bara om hur barnen ska klara seperationen men fasiken, det är skittufft för mig som mamma också. Jag måste också vänja mig vid och tränas in i vår nya vardag, en vardag där jag ska vara utan honom ett par timmar varje dag och det är ovant och hjärtat känns halvt helt plötsligt. Jag ska vara extra mjuk och snäll mot mig själv denna veckan, det ÄR ju fortfarande inskolningsvecka så jag ska bara jobba lite och fösöka dra igång allt lungt. Och äta choklad - massor av choklad!</div> <div> </div> <div> <div> </div> <div> </div> </div> <div> </div>
