Jag fick en annan kommentar som jag också vill passa på att bemöta för detta är så enormt viktigt för mig - att ni förstår hur vi fungerar som ett team i vår familj och jag vet att många har varit nyfikna på vad Rickard jobbar med, varför vi inte delar på föräldrarledigheten osv osv osv. Kommentaren: "En del saker skriver man inte! Vad är det med vissa människor?! Det är klart ni ska ha syskon till Charles och det är klart ni fixar det! Att ha familjen nära som hjälp är ju det värdefullaste man kan ha! När jag läste din blogg igår skriver du att utan din familj skulle det inte fungera men din man är ju också en del av er? Det låter ibland som att du är ensamstående men får ändå ihop det med din karriär, vilket är starkt och WOW!! Kom ihåg att ditt jobb är lika viktigt som din mans och att ni båda är föräldrar till Charles. Mår du dåligt ska du kunna stänga in dig och få må dåligt. Du är inte själv. Ni är två. Vi har inte med det att göra men vill bara skicka lite styrka till DIG! Ni är en sådan fin familj med massa kärlek! <3 //Anonym" Men Gud vad ledsen jag blir att du uppfattar det som att jag är ensamstående, fy vad vidrigt. Rickard är VÄRLDENS BÄSTA STÖD och VÄRLDENS BÄSTA PAPPA och han är hemma varje sekund jag ber om. Han frågade i tisdags om han skulle stanna hemma men eftersom jag: 1. Trodde att jag skulle må bättre2. Visste att jag hade backup från syrran och mina föräldrar om det skulle vara något3. Visste att just dessa mötena är viktiga för hans bolag och eftersom vi är ett team så är de även viktiga för mig så iom ovanstående två punkter tyckte jag det var självklart att han skulle åka iväg tis-ons som planerat i jobbet. Så här är det i vår familj, vi är ett team. Rickards jobb är mitt jobb och mitt jobb är hans jobb och vi engagerar oss i varandras arbete enormt mycket. Vi försöker hjälpas åt, lösa, bolla och peppa varandra och vi försöker avlasta och hjläpa varandra i jobbet, aldrig tvärtom. Aldrig tävla, aldrig jämföra, aldrig rättvisa i mitt och ditt, min tid och din tid, min natt och din natt. ALDRIG. Vi ser till teamet, vad är bäst för teamet just nu? Mitt jobb är lika viktigt såklart, det tycker vi båda två och även om jag varit mammaledig hela tiden så har vi sett till att jag kunna jobba med det jag önskat OCKSÅ. Men, vi har gemensamt bestämt att jag ska ta hela mammaledigheten, jag har fått min mans dagar och han jobbar istället. Han ville ha det så, jag ville ha det så och detta är det absolut bäst för just vår familj, båda parterna är supernöjda med lösningen. Han jobbar som VD för ett IT-bolag med ett kontor i Stockholm och ett i Skåne och han fick det jobbet en månad innan Charles föddes vilket var en utmaning vi gav oss in på tillsammans. Vi har dessutom investerat i hans bolag gemensamt och utifrån det tar vi varje beslut gemensamt, han är inte någon kariärrsgalning som lämnat mig ensam att lösa situationen med C, vi bestämmer allt tillsammans såklart. Teamar. Han är också enormt tacksam för all uppbackning jag/vi har. Vårt förlängda team och den uppbackningen kollade vi upp och säkerställde för innan vi en hade tankar på barn såklart. Hur kan vi lösa vår situation på bästa sätt, hur löser vi det när jag mår extra dålig, hur löser vi vardagen och hur löser vi utmaningarna. Och de som "avlastar" och "backar upp mig/oss" ÄLSKAR ju att vara med Charles. De ser det inte som att de passar Charles utan som att de får FÖRMÅNEN att hänga med honom, umgås, leka, vara tillsammans med denna världens mest fantastiska lilla människa. Såklart. Tack för peppet och din kommentar, jag inser att jag måste lyfta även detta så att speglingen inte blir sne på bloggen, känns fruktansvärt ledsamt om det uppfattas så. Rickard tar alla tidiga morrnar och alla flaskor på nätterna trots att ha jobbar 10-12 timmar per dag. Han är en jäkla superhjälte och jag fattar inte hur han orkar. Han är bäst men det utgick jag ifrån att jag inte behövde förtydliga - dumt för man ska aldrig ta sin partner så för given vilket jag inte gör här hemma men jag kanske har glömt berätta för er vilken fantastisk pappa han är? För det är han verkligen, denna man, denna make, min andra hälft och i många fall min bättre hälft. Min partner in crime, min teamspelare, min allra bästa vän, min stora kärlek i livet, min personliga komiker som får mig att skratta varje dag, min drömmiga, älskade Rickard. Pappan till min son. Den där mannen som varit med på varenda jäkla läkarbesök, operation, IVF-besök (när alla andra kvinnor oftast satt ensamma i väntrummet hade jag Rickard vid min sida konstant. Vi gjorde den resan tillsammans, han och jag. Han höll reda på sprutor, datum och följde med var tredje dag på kontrollerna.) och som var med hos barnmorskan hela tiden under gravidteten. Han och jag, tillsammans. Den där mannen som läste på om kejsarsnitt, la upp en plan med mig och hjälpte mig igenom den tuffa utmaningen med amning. Han och jag. Han såg det som att VI skulle lösa amningen, VI skulle lösa situationen. VI fick barn. Och så är det fortfarande, han är världens bästa pappa till Charles och deras relation är den finaste, Cs glädjetjut när dörren slås igen på kvällen och han vet att det är just pappa som kommit hem. De pussas, kramas, busar, gosar, läser sagor och Charles första 10 veckor i livet sov han PÅ Rickard mer eller mindre varje natt. De fick ett speciellt band redan då. Och att Rickard jobbar och inte tar föräldrardagar tar vi igen på annat sätt, som på morgonen när C vill gå upp klockan 06 och de busar och äter frukost medan jag sover. Eller på helgerna eller när vi är iväg på semestrar som vi försöker få till ofta för att tanka på oss hela lilla famlijen. Vi - teamet - är världens bästa familj TILLSAMMANS. FAN VAD JAG ÄLSKAR MINA KILLAR!
