Utelunch i solen efter ett spännande app-möte - inom en vecka är det dags att lansera på riktigt och jag är så spänd och pirrig över att ro ännu ett projekt i hamn!! Tänk vad mycket jag producerat sedan min stora entreprenörsdipp i somras - man måste verkligen ner och känner på botten för att få kraft och inspiration att springa mot toppen. Och det är fasiken JAG som kommit på och skapat allt - klapp på axeln till mig! I sommar ska jag fira! Jag kände mig starkare efter igår och även om det är tungt så fick jag med mig lite styrka och lite verktyg att börja öva på men framförallt en massa förståelse vilket är viktigt nu. Att vara snäll mot mig själv, att få sörja och få vara arg och få anpassa mitt liv för att jag har det här bagaget som jag har som min psykolog så klokt sa. Jag har tänkt att det absolut inte får påverka mig, att jag aldrig får begränsa t ex närhet pga av det men igår sa psykologen så klokt att har man det långdragna, enorma traumat i ryggsäcken så är det inte så konstigt att man reagerar på vissa sätt, att man behöver space ibland och att man får be om det till och med av sina barn. Då grät jag. För att känna sig kvävd av sina egna barn när de kräver närhet känns fruktansvärt i tanken men det betyder ju inte att man är en sämre mamma för att man önskar en eller fem minuters paus då och då, det betyder att man tar hand om sig själv också. Och väljer jag att inte amma för att det är så där obehagligt för mig så är det t ex också okej vilket jag inte tänkt innan - jag har tänkt att jag inte förstår varför man inte skulle välja det bästa om forskning nu visar på det och det var enormt pressande första året som mamma att försöka leva upp till alla "fix-idéer" som jag läste på om. Allt från amning till ingen skärmtid till att bebisar absolut inte får lika på magen till napp eller inte, ekologisk mat osv osv osv. Idag vet jag tack och lov bättre men snavar fortfarande i tanken inför nästa barn eftersom jag tycker det känns hemskt att jag som mamma väljer näst-bästa (utefter "forskning" osv) men ett steg var att våga önska planerat kejsarsnitt istället för vaginal förlossning och nu tankarna om amning eller inte. Jag fick med mig en mening som hjälpte mycket igår - hon uttryckte det så klokt att jag kan tänka "vet du vad lilla lillebror, vi ska spendera massor med tid tillsammans nära och jag ska ge dig allt du behöver, närhet, mat, trygghet och tröst och jag finns här för dig <3, men jag har också varit med om något fruktansvärt obehagligt och äckligt för mig som gör att jag hellre ger dig flaska så jag kan njuta av alla våra matstunder och fokusera på närheten, dig och mig och att ha en mysig stund istället för att de här stora, äckliga och ledsamma känslorna ska komma över mig och förstöra de stunderna vi ska ha tillsammans när du ska få mat. Det här blir också bra". Usch nu gråter jag igen när jag skriver det för det är så himla fint att ha någon som hjälper en sätta ord på såna här grejer, som är tillåtande och framförallt hjälper mig över tröskeln att acceptera vad som hänt och därmed också påbörja att få bli arg, få bli ledsen, få känna att det här människan tog något från mig - massor från mig som han inte hade rätt att ta och att än idag så är sånt som ska vara fint och mysigt obehagligt, äckligt och vidrigt för mig och då får man bli arg. Och ledsen. Men framförallt får man och måste man vara snäll mot sig själv och hitta nyanser i vad som är bäst för mig som mamma och bäst för mina barn - hitta lösningar som är bäst för just vår familj. Så min tanke om att absolut tvinga mig igenom amningen 3 månader förra gången när jag inte riktigt visste vad obehagskänslorna och de kvävda, jobbiga känslorna var gör mig också ledsen nu - att jag pressade mig så hårt och att det kanske var det sämsta jag kunde göra för mig och C. Jag tänkte att jag gjorde det för hans skull, men jag tappade ju bort mig själv många gånger på vägen och hade kunnat må så mycket bättre de där första månaderna i hans liv, lilla älskling. så mycket jag förstår av vårt första år tillsammans nu. Och jag lär mig mer varje dag. Du lärde mig bli mamma, du lärde mig bli en bättre människa för både mig och dig och vår familj. Du är mitt allt och jag ska fortsätta försöka vara bättre för dig varje dag. Bättre för oss. Ta hand om dig OCH mig. Lilla superC i min famn någon vecka gammal och han ville alltid vara i min famn och är än idag en närhetstörstande, kärleksfull och gosig liten kille... Jag har svarat 100% på hans närhetsbehov i snart tre år och det kom som en chock för mig igår att barn som får gensvar i 60-70% blir fulltankade med trygghet, närhet, känner sig älskade osv. Att man inte behöver vara 100%. Jag visste inte det - visste ni det? 60-70% generellt att svara på barns behov räcker så att säga för att de ska känna sig sedda, fulltankade, älskade och trygga och det är helt okej att sätta sina egna behov över ibland. Det behöver ju inte vara något stort - att ens säga "nej mamma kan inte nu för hon måste svara på ett mail eller gå på toa" eller något sånt liksom. Man lär sig varje dag! Unnade mig dessa supergoda OCH nyttiga chokladbollarna till fika idag, frågan är hur många man kan äta när de är nyttiga? Haha. Hade det varit chokladbollar med smör och socker hade jag tagit en men nu när det är gjort på fiberhavregryn, kokos och dadlar så vill jag liksom äta 5 - så himla knäppt egentligen ju. Men de är SÅ goda och jag är chokladsugen. Idag väntar playdejt efter förskolan i solen!
