Det perfekta livet | Johanna Kajsons blogg

Jag läser i senaste Amelia-numret och allt jag redan visste slår mig ändå med full kraft. Det är omöjligt att vara "rätt" och "påläst" och "korrekt" på alla plan idag - kraven är för höga. Och om jag inte är uppmärksam är jag precis den kvinnan som trillar dit på att jag inte sållar bort från bruset och prioriterar vad som är rätt för MIG och OSS. Känner ni igen er? Saxat från artikeln Bara den här bilden får mig att le och gråta samtidigt för att jag har fått för mig att man måste uppnå precis allt det där - lägg till att hålla igång ett kreativt bolag och ha både mina och min mans föräldrar på två olika orter som ska besökas flera gånger om året.

Saxat, en av alla sidorna i artiken. Inzoomade briljanta citat: Jag sprang även på Kittys debattartikel på Expressen som också träffade mitt i prick, har ni läst den ? Det är väldigt tydligt att det där inte komma gå ihop . Och jag påminner mig själv, min omgivning och min man ännu en gång att jag inte kommer vara familjens projektledare. Det kanske inte blir precis som jag tänkt mig när Rickard planerar helgen med sin familj eller kommunicerar ut saker på ett sätt som jag inte hade tänkt mig. Men vem säger att så som jag tänkt mig är rätt och bäst? Och alternativet att jag ska hålla igång hela min familj, mina vänner, alla hans vänner och hans familj också går inte. Jag gjorde det i flera år (inte för att Rickard förväntades sig det eller ens önskade att jag skulle göra det utan för att det låg i min natur - ock så i omgivningens att anta att jag hade bäst koll på vår kalender) men kom till en gräns förra året där jag insåg att det är bättre att jag sköter kommunikation, planering osv med min sida och han med sin. Och så får det bli med aktivteter, förskola osv också framöver tänker jag - gemensam kalender och att vi delar upp det på ett sätt som känns ok för oss båda. Men det var egentligen inte jämställheten jag ville skriva om utan det här bruset av hur man ska vara och ha det för att uppnå det perfekta livet och att jag inser att jag måste prioritera vad som är viktigt för just MIG och skita i resten om det ska gå - för jag vill hellre leva här och nu och vara lycklig än att alla i min omgivning tycker att jag är korrekt. Då får jag väl vara den som "sockerknarkar" mina barn eftersom jag har prioriterat närvaro och lek framför korrekt, ekologisk hemmalagad mat. Någon annan kanske prioriterar tvärt om - helt okej för alla är olika men jag tänkte priortera vad som passar oss. Så här långt har jag kommit i dessa funderingar: - Vi är inga rutinmänniskor, varenda dag ser olika ut och vi flänger en hel del. Vi har aldrig varit rutinmänniskor som gör exakt samma saker vid samma tidpunkt varje vecka så att vi skulle ha superstrikta rutiner med Charles är dömt att misslyckas. För en rutinmänniska passar det säkert super med rutiner för barnen men för oss tror jag på att lyssna på Charles signaler och följa honom i det. (Detta betyder dock inte att jag har för avsiikt att inte uppfostra min son, säga nej, sätta punkt osv. Att vara konsekvent i sin uppfostran är väl det bästa man kan vara men också det svåraste har jag förstått. Ett nej är ett nej, det tror jag att jag ska försöka priortera framför exakta rutiner.) - Rickard älskar att träna och gör det helst 4 dagar i veckan men har tänkt försöka få till 3ggr i veckan framöver. Han mår inte bra om han inte tränar och jag vill att den pusselbiten ska vara självklar i hans liv. Jag däremot vill vara frisk och stark men gillar inte att träna utan får hela tiden försöka hitta på nya utmaningar, testa nya saker och locka mig själv på olika sätt att pressa mig igenom träningen. Men jag inser att träning är priortering för mig ockås ändå - även om jag kan avsky det för jag vet att jag mår bättre av det. Så träning 2ggr i veckan och så mycket vardagsmotion som varje dag tillåter. Men hellre busa i trädgården med barnen än ett aerobicpass om jag får välja, jag får väll springa några extra varv runt huset när vi leker dunk-gömme? - Vi gillar båda ett schysst hem med vackra ting för ögat och att det är hyffsat helt och rent och undanplockat. Jag är plockare, Rickard dammsugar gärna, jag dammar och torkar av någon gång i bland och Rickard kör stortvättarna varannan vecka medan jag kör småtvättar med träningskläder och Charles kläder samt kör runt diskmaskinen oftast. Rickard däremot har dille på att slänga glas och panta flaskor så ofta han bara kan bli av med det, haha. Vi gör det vi är bra på och det vi bryr oss på men kräver inte att samma sak ska vara viktigt för den andra. Ett hyffsat helt och rent hem med vackra ting, men inte städande och renbäddande till förbannelse för det passar helt enkelt inte oss och jag tror Charles mår tillräckligt bra ändå. Kanske det här med städhjälp någon gång ibland kan vara något för oss att fundera mer på för att frigöra tid till Charles istället för att städa, vi får se. - Vi är inga fan av att laga mat någon av oss. Det är bara att acceptera, vi käkar lagad mat på lunchen och den köper vi alltid för vi har inga matlådor eftersom vi inte lagar mat och på kvällarna äter vi te, mackor och fil, det jag kallar "kvällsmat". Tanken på att barn måste få näringsriktig, ekologisk och bra lagad mat stup i kvarten hemma har stressat mig enormt de senaste åren, mat rent generellt stressar mig till och från och jag gick hos en dietist för två år sedan efter att ha gått ner på tok för mycket i vikt och tappat aptiten helt sommaren 2013. Jag hade tur, min dietist förenklade allt för mig och sa att mackor blir väl toppen på kvällen - se till att variera pålägget och lägg gärna till något grönt bara. VILKEN STEN som släppte från min hjärna då, man skjuts inte om man äter mackor alltså? Phuuu. Nej, vi kommer inte prioritera att laga en massa korrekt mat här hemma, detta måste jag bottna i och bara bestämma mig för att det är fine. Vi duger ändå som föräldrar och medmänniskor. Vissa kommer säkert skrika att vi sockerknarkar våra barn ("vet du vad som FINNS i barnmatsburkar och hur kan man köpa pyttipanna och bara steka på?) men då hoppas jag att jag står stark och låter det rinna av mig. Jag har lagt ner det på min prioriteringslista helt enkelt. Detta ska jag bottna i. Okej? - Teknikens under. Phu, vi har ju pratat lite om det här, ni och jag. Och jag är inte helt säker på var jag står fortfarande så jag ska klura lite till och läsa på lite mer. För jag tror verkligen tekniken är här för att stanna och som någon av er skrev - det kommer vara en så stor del av deras vardag resten av livet... Däremot tänker jag på det här med när de är så pass små som under 1 och 2 år gamla och hjärnorna inte riktigt fattar vad som händer när saker zoomas in och ut på TVn och det hoppar mellan olika personer i bild. Jag tror som många av er skrev att det viktiga är att man gör allt med måtta, att man inte sätter ungen framför en iPad varenda gång den ska äta för barn kunde ju äta utan iPad förr - och visst krävs det mer av oss föräldrar att fokusera på och underhålla om man ska unvika iPaden i tid och otid men jag vill verkligen försöka ge Charles det fokuset och uppmärksamheten. Han kommer få kolla på TV och iPad men jag vill göra aktiva val och ha det som ett verktyg när det krisar - inte varje gång han blir ledsen eller tjorvar med maten. Och jag tror också att Babblarna är rätt ofarligt i superliten mängd medan att han skulle se TVn när där är nyheterna eller någon läskig reklam är betydligt värre. Vi får se, jag är ödmjuk för hur man förändras i denna frågan efterhand. - Vi älskar att resa i vår familj och har alltid gjort det en hel del och det tänker vi fortsätta med. Vissa tycker det är onödigt att flyga världen över med sina barn men jag tror det kommer berika Charles liv men också tanka på vårt energikonto. Och det är nog så viktigt för att vara en bra förälder och medmänniska. Så när det är dags att köpa hus vill jag att vi har prioriterat att där finns pengar kvar att resa varje år. Hellre ett mindre hus då. - Hus ja, åhh vad jag längtar efter hus. Och en trädgård. Men det kommer, jag vill att vi funderar på vad som mer kommer förändras den dagen vi köper hus - vi har t ex ingen bil idag men kommer vilja ha 2 bilar den dagen vi köper hus för att få ihop vardagen på det sätt som passar oss bäst. Och från 0 till 2 bilar kostar ju såklart, det måste man ha med i beräkningen. (Å andra sidan kanske vi börjar storhandla på Maxi eller Forum istället för att småhandla på en av Sveriges dyraste Icabutiker som vi gör nu. Det kanske går jämt upp, haha). - Mitt utseende - min kropp - mitt yttre. Hrmm, detta är nog det tuffaste av allt just nu för mig. Jag VILL bottna i och landa i att det inte spelar så stor roll hur jag ser ut eller om det är 5kg plus eller minus hit och dit. Att det viktigaste är att jag mår så bra jag kan och tränar för att orka och vara stark. Men det är skitsvårt, ska vi prata ytlighet så har jag 13-15kg kvar på vågen tills jag väger samma sak som jag gjorde när jag gick in i graviditeten (om det nu ens är en målvikt?! man förändras ju så det är egentligen jättekonstigt att man vill "tillbaka till sin gamla kropp" - den har man ju helt ärligt sagt tack och hej till för just den kroppen får man aldrig tillbaka. Nu har man ju en ny superkropp - en som skapat ett barn!) och även om jag inte fick några bristningar på magen så fick jag en hel del på låren, rumpan och höfterna och celluliterna är fler än någonsin. Så är det. Nu säger jag det och det ska ju verkligen inte spela någon roll men just nu känns det som jag bryr mig. Fast jag inte vill och det är därför jag skriver det, för att jag mår ju egentligen bra, har kommit igång med träningen och köpt ny garderob efter hur kroppen ser ut just nu. Då ska inte några bristningar eller gropar spela någon roll, love your lines liksom. Jag ska fortsätta träna på detta, att dömma min kropp efter hur den ser ut. Jag har alltid vägrat vågen för att jag tycker det är viktigare hur det känns i kroppen men under gravidteten och nu efter så har jag hamnat i en våghets av någon dum jäkla anledning. Bort, bort, bort. Och börja se till funktionen och hur det känns istället för hur det ser ut. Min prioritering här däremot kanske ska få vara att få unna mig ansiktsmask för att det är skönt, massage, pedikyr och måla naglarna. Små saker som jag faktiskt älskar. Jag älskar att piffa mig, få till sminket och håret osv och det kommer jag fortsätta med men att dra ut med barnvagen i mjukiskläder utan smink på en promenad måste också vara okej. Balans helt enkelt, detta ska jag försöka träna mer på. - Jobb och föräldrarledighet/ förskola/ vabb osv... Ja, här kraschade jag ju lite för någon vecka sedan som ni vet. Jag och Rickard hade ju bestämt att jag skulle ta ett steg tillbaka och att han skulle köra på med sitt jobb. Vi satte oss verkligen ner och pratade om detta innan C kom och resonerade kring vad som passar oss bäst - och kom fram till att han skulle gasa och jag bromsa. Jag tar mer eller mindre all föräldrarledighet och jag har faktiskt en förhoppning om att Charles inte ska börja förskolan så himla tidigt, jag hoppas att jag kan vara hemma och varva det med hjälp från t ex min mamma när jag vill jobba lite. För liiite vill jag jobba, det gör jag redan men jag vill hålla det på en väldigt låg nivå och det är där jag har svårt att säga nej när roliga och lönsamma uppdrag kommer in. Men nu har jag satt mig ner och funderat igen och påmint mig själv om att det var detta jag ville - jag ville vara hemma med Charles och jag ville ha paus från jobbet. Dettta kanske är enda gången i mitt liv som jag är hemma med en liten knådd och jag vill inte stressa bort den tiden med en massa uppdrag. Så nej är ett ord jag får fortsätta träna på. Jag har inget behov av att Rickard ska dela jämt eller ta pappaledighet, han ser till att få sin egentid med Charles så mycket ändå och det är det viktiga för mig - att de har en närvarande relation och att Rickard vet så mycket han bara kan om hur det är att ta hand om C. Jag ska fortsätta se till att boka upp mig på små tjejkvällar, småjobb osv så Rickard och Charles får vara själva då och då. Men jag tar ett steg tillbaka och sköter hemmaplanet mer de närmsta åren medan Rickard gasar. Vi är inne och petar i varandras jobb rätt mycket och hjälper varandra, investerar i varandras bolag osv så vi ser det som en gemensam satstning - inte jag och du. Det passar oss bäst. - Vänner och familj är viktigt för oss. Det blir lite mindre av det framöver såklart men detta är en rätt hög prioritering hos oss och vi vill fortsätta hinna med att hälsa på i både Skåne och Småland flera gånger om året framöver. (Tänk er att vi hälsar på i Småland mellan 4-6ggr per år och Skåne likaså - det blir alltså en resa i månaden och utöver det så hälsar Rickards familj på oss och sen har vi turen att min mamma och pappa jobbar i Stockholm så vi hinner ses en massa i veckorna utan att någon helg bokas upp av detta. Men ändå, 8-12 resor per år bara för att komma hem till våra respektive föräldrar är rätt meckigt... Vi får nog se över högtiderna framöver och fundera på vad som passar oss bäst!) Och vännerna är viktiga för oss, vi måste bli bättre på att bjuda hem på middagar nu när vi har Charles eftersom AW kommer hamna lite i skymundan framöver. Och eftersom vi inte lagar mat så måste vi sänka kraven och våga säga "kom över på en pizza". Hellre det än att man inte ses ju, eller hur? - Kreativ lek, lärande, pyssel och aktivteter med Charles känns viktigt för mig eftersom jag tycker det är så pass kul. Men jag tror inte på att jag måste springa på öppna förskolan och att Charles behöver träffa andra barn - nej jag tror på att vara närvarande och hitta på saker tillsammans. Jag älskar att pyssla, jag älskar att leka med C och jag är helt säker på att jag kommer älska det 1000 gånger mer när han börjar tycka gungor, sandlåda, skogen, rita osv är kul. Jag vill prioritera bort annat så jag har tiden att sitta ner och rita med min son, gud vad kul! Och jag som inte är så himla allmänbildad längtar tills han börjar skolan och vi ska läsa läxor, tänk vad jag kommer lära mig av min son!! Jag ska passa på att lära mig glosor, historia och träna på att göra stora och små A:n i längder. Jag skulle gärna gå om grundskolan för alla de grejerna låter på riktigt skitkul i mitt huvud, haha. - Acceptans om mitt mående och mina begränsningar... Detta måste jag också landa i. Jag har ont i magen 5 dagar av 7 och jag har ont i huvudet 6 dagar av 7. Dessutom ligger jag i fosterställning 2 dagar i månaden och i huvudvärksatack 1 dag i månaden. Så är det, jag måste accepter och jobba runt det och se till vad just jag klarar av och inte jämföra mig med andra. Gör jag något ingrepp, undersökningar, behandlingar eller medicinerar så får jag alla biverkningar i 9 av 10 fall - bara att förbereda sig på det och acceptera. Min kropp är en känslig historia och den måste jag ta hand om, inte vara arg på. Och vi måste se till hur det påverkar vårt liv och göra det bästa av situationen, acceptans acceptans, acceptans... - Kärleken då? Jo kärlek finns i överflöd hemma hos oss, vi har inte glömt bort att kramas, pussas, hålla handen, och bara vara nära med varandra - det ligger naturligt högst på priolistan för oss och vårt äktenskap sätter jag alltid först. Hellre att hänga med ut alla tre och ha med Charles på restaurang än att vi altlid gör saker var och en för sig. Och att komma iväg på små dejter någon gång i månaden, om än bara att träna ihop, äta en lunch ihop på stan eller gå ut och äta en kväll så ska vi fortsätta vara duktiga på att be om hjälp med barnpassning eller helt enkelt dejta hemma när Charles gått och lagt sig. Det går bra det med, tända lite ljus och öppna en flaska skumpa så har vi vardagsfirande och dejt ändå. En grej jag funderar mycket på nu (ja ni hööör ju hur mycket jag klurar och funderar) är det här med att sova borta från Charles. Just nu känns det som jag inte vill lämna bort honom ens en natt innan han är två men det vet jag att det egentligen inte passar oss, vi har ju superbra anknytningspersoner till Charles som är nära och träffar honom flera gånger i veckan så att någon av dem skulle ha honom en natt borde egentligen inte vara några problem men mitt huvud har fastnat lite i Louise Hallintankar och jag vet inte var jag känner... (Det är ju så tidigt än så det ändras kanske i vår, just nu kan jag inte ens tänka mig att jag skulle sova bort från Charles fastän han skulle sova hemma med Rickard. Trodde aldrig det om mig själv!) Det är samma sak här, det är så lätt att jag gör som alla andra och inte tänker på bruset, jag vill läsa på, klura och ta ett aktivt beslut som passar oss. Charles verkar ju än så länge vara en otroligt trygg person med alla oss anknytningspersoner och senaste veckan har både hans morfar och gudfar nattat honom på kvällen så det verkar ju inte vara några problem liksom... Jag fyller ju 30 i vår så en liten snabbweekend med min man kanske inte hade suttit fel, hrmm - Miljöer, plastbanta hemmet och gifter i deon? Nej - detta måste jag också släppa lite på om annat ska kunna vara högt på priolistan... Plastbanta till att bara ha nya och rätt plaster iaf och försöka så långt det bara går att ha träleksaker och giftfritt ekologiskt i leksakerna kanske. Det klarar vi nog. Men nej, detta får inte ta plats i mitt huvudbry just nu - faktiskt... - Syskon då? Nej, det går faktiskt inte tänka på redan eftersom vi hade det så tufft, jag mådde så fruktansvärt dåligt igenom IVF:erna och dessutom mådde kass genom gravidteten. Att få täta barn är iaf inte aktuellt för oss kan jag säga så de närmsta 2 åren behöver ni inte ens fundera på att fråga om syskon för vi kommer inte ens försöka innan Charles är minst 2. Jag behöver att han är större om jag ska klara av att må så dåligt igen. Och helt egoistiskt så tror jag det passar oss bättre att det är 2,5-3år eller mer mellan syskonen om vi ens kommer lyckas få fler barn. Jag är ödmjuk för tanken och har vant mig sakta vid tanken på att det kanske bara blir ett barn. Framtiden will tell... Phu, hur tänker ni på er prioriteringslista? Vad tänker ni välja bort till förmån för något annat? Som ni ser så väljer jag bort mat, ett perfekt hem, ha kolla på gifter och miljö och en perfekt kropp, det får ligga längst ner på priolistan och högst upp är närvaro, kärlek och lek.