Att inte amma | Johanna Kajsons blogg

I veckan när Charles grät i väntrummet hos läkaren kom en kvinna fram som jobbade där och sa "du kanske vill sätta dig någonstans och amma i lugn och ro?". Hon menade bara väl och jag vet att många inte bara ammar när barnet är hungrig utan även som tröst men dels så ammar jag ju inte alls längre sedan några veckor tillbaka och dels har jag aldrig använt det som tröst. Jag har från början aktat mig för det och istället försökt hitta vad det är han försöker säga mig med sin gråt/skrik. För oftast försöker han ju säga mig något, oftast gråter han inte bara för att. Just då, när jag hade en så tung dag redan, tog den där kommentaren riktigt hårt. Jag svarade trevligt att han inte är hungrig utan bara ledsen men kände mig som en dålig mamma när jag gick därifrån som inte tröstade mitt barn automatiskt med mat. (Jag vet ju egentligen att jag just jag är världens bästa mamma till just Charles och att mitt sätt att försöka trösta och lyssna in passar just oss bäst. Jag vet ju det egentligen.) Ni är några som försiktigt frågat lite om det här med jag mått så dåligt med amningen och det finns inte så mycket mer att säga (eller så finns det massor? Kan inte bestämma mig vilket...) än att jag mådde riktigt dåligt av bara tanken på amning under hela graviditeten och försökte ta all hjälp jag bara kunde för att försöka ta mig över det stora hindret och våga försöka. Sen var det ju ett helvete första dygnen som tyvärr förstörde en hel del av upplevelsen att äntligen få träffa Charles och till slut även blev en skräckupplevelse när vi kom hem och Charles var bortdomnad och väck för att han inte fått i sig tillräckligt. Väl tillbaka på BB fick vi för första gången amningsnappen som de är så jäkla restriktiva med och sen funkade det. Men jag mådde dåligt över det och trivdes inte alls på hela tiden men kämpade mig igenom 3 månader. Jag la inte av för att det slutade funka utan för att jag aldrig ville göra det från början men hade en förhoppning om att känslorna kring det hela skulle ändras när det väl var dags. Det gjorde det inte, det är tusen gånger mysigare för mig att ge mat via flaska till Charles och det är som en gigantisk ångestboll av illamående känslor äntligen släppt taget om mig nu när jag inte ammar längre. Jag kallade det inte amma på hela tiden förresten, jag kallade det att ge C mat. Hur som helst så var mitt "drömmål" att hålla ut i tre månader och jag är egentligen jäkligt stolt att jag gjorde det. Men det gör ont också. Väldigt många sa till mig under tiden jag var gravid att även om jag kände så kring amningen just då så skulle det ABSOLUT ändras när C väl var här och jag gjorde det - alla menade på att det skulle kännas som det mest naturliga i världen och hur mysigt som helst när jag bara var igång. Jag hoppades att de hade rätt men kände innerst inne att det nog inte var så för just mig. Men det vågade jag inte säga till dem utan jag bara log och sa "jag hoppas det". Mysmatstund med Charles Jag tycker det är så viktigt att man har respekt för att alla är olika. Igår på middagen så satt Elaine bredvid mig som älskar att amma sina barn och som känner tvärtom att folk lägger sig i och tycker till för att hon gör det längre än svenska normen. Precis lika lite som det är okej att säga till någon att man borde amma för det är det bästa för sitt barn - lika inte OK är det att säga till någon att de ammar "för länge". Varför lägga sig i hur någon annan gör? Jag fick en kommentar här på bloggen för någon månad sedan när jag försiktigt sa att vi snart skulle sluta amma där hon absolut behövde lägga sig i och säga "du verkar ju ha mjölk och du verkar vara påläst så nog vet du att amma är det bästa för ditt barn - varför gör du inte det då?!". Det hon säger där är ju att jag är en dålig mamma som inte gör det bästa för mitt barn. Hur kan man säga så till en kvinna som kämpar på så gott just hon kan? Det är så många som inte vågar berätta att amningen tär på dem så de säger istället att det inte funkade eller att de hade för lite mat eftersom de vet att man får påhopp om man skulle säga att man helt enkelt inte ville. Jag och Elaine highfivar varandra för att båda gör det som passar en själv bäst - jag hejar på henne som kör sitt race och hon hejar på mig som kör mitt. Så himla självklart egentligen men ändå så ovanligt med den kärlek och respekt för varandra när man gör olika. Många pratar dessutom att amning är det naturligaste som finns och att man är "sjuk i huvudet" om man inte är bekväm med/ mår illa av tanken/ mår psykiskt dåligt över tanken eller genomförandet att amma själv. Jag har alltid varit bekväm kring andra som ammar men tanken på att jag själv skulle göra det fick mig att gråta hysteriskt i panik varenda gång. Jag har en historik i mitt liv som gör att jag mår dåligt över det. Alla är vi olika, och tur är väl det!