Trygga anknutna barn | Johanna Kajsons blogg

Äsch i detta ruskväder får man faktiskt dra fram sin fluffiga vintertröja med snöflingor på, den är ju rosa så det är nog ingen som märker att de är lite vintrig egentligen va? Jo, jag läste ett så himla intressant och fint inlägg här om hetsen idag om att våra barn ska vara självständiga så fort det bara går och den där märkliga attityden kring att man kan "skämma bort sina barn" om man ständigt tar upp dem när de gråter eller låter dem "få som de vill". Det är så knäppt ju: ”I västvärlden har uppfostringsråd ända fram i vår tid ofta handlat om att ”utveckla självständighet” hos barn. Sova i egen säng och utveckla social kompetens i grupp på förskolan är exempel på vad barn har ansetts behöva lära sig. Utifrån anknytningsteorin så utvecklas självständighet tvärtom med utgångspunkt i en trygg anknytningsrelation. Att ha starka och nära band till någon gör att man också litar mer på andra människor, och därmed inte är rädd för att söka sig ut i världen. Rådet blir därmed att inte forcera fram självständighet, och att vara lyhörd för det specifika barnets behov och signaler.” - Härifrån . Jag känner redan att jag får "stå till svars" för att jag önskar trösta Charles när han är ledsen (t ex om någon annan har honom och inte lyckas trösta inom någon minut eller om han är ledsen i vagnen eller vaknar och är ledsen på natten och jag tar upp och tröstar och lägger över honom hos oss i vår säng) och många har uppfattningen att han blir bortskämd och vänjer sig vid att alltid bli upplockad och därmed kommer, hör nu, SPELA UT MIG för att få som han vill. Han är 5 månader, han är ingen ond liten person som bara vill jäklas med mig - han har ju behov och förklarar högljutt hur jag kan hjälpa honom fylla dem. Jag ska supervilligt erkänna att jag var av en helt annan uppfattning innan jag fick barn, ojojoj... Då tänkte jag både det ena och andra om hur föräldrar gjorde med sina barn och bebisar men idag vet jag bättre - alla gör så gott de kan och alla ger förhoppningsvis 100% närhet, kärlek och närvaro till sina barn men ibland räcker inte ens det. Den där meningen barn är olika har jag förstått först nu. När barn är typ 3-4 år tror jag det är (eller börjar det kanske redan när de är 2?) så börjar de förstå vad som är rätt och fel men de kan inte alltid genomföra det rätta även om de hade velat och när de är 5 år förstår de precis allt och är gärna regelpoliser kring vad som är rätt och fel dessutom. DÅ kan det vara bra att vara tydlig och säga "inte nu, vi kan göra det sen" osv för DÅ förstår de. Men att argumentera med en 5 månaders eller 1 åring är således inte lönt och därmed likaså att försöka uppfostra dem genom att inte plocka upp, trösta, göra så som är enklaste vägen för en själv. Man kan inte skämma bort en 5 månaders med för mycket närhet, det går liksom inte. Om han kräver min närhet så är det för att han behöver tanka på helt enkelt. Det kan vara SUPERFRUSTRERANDE att möta sitt barns behov hela tiden men det gäller att påminna sig om at det är just ett behov hos barnet och inte något hittepå för att jäklas med dig som förälder. Jag försöker tänka att jag tankar på Charles med massor av närvaro, kärlek, empati, närhet osv hela tiden för att han ska veta att jag alltid finns där. Jag blir såklart superledsen när han ändå är arg, gråter så han skriker och gråter som om han hade panik ändå 5 gånger om dagen för jag känner verkligen att jag gör ALLT han kan tänkas behöva hela tiden men det räcker inte hela vägen ändå, och det är väl SÅÅÅ vanligt som förälder - att man känner sig otillräcklig. Men allra mest blir jag ledsen för att hans upplevelse precis när han gråter sådär hysteriskt är ju att han är jätteledsen. Han växer alltså upp och är jätteledsen flera gånger om dagen och det gör ont i hjärtat på mig att tänka på, eftersom jag ger honom mitt allt hela tiden. Men även om jag står där på gatan och gråter för att han gråter och plockar upp honom så han slutar gråta direkt och tröstar och känner mig helt matt för att han inte är nöjd i sin fina, varma, mysiga, gosiga vagn så vet jag att det är det enda rätta för mig. Han gråter och han slutar gråta när jag tar upp honom - det kan ju inte bli mer tydligt än så. Han vill inte vara i vagnen helt enkelt och jag tänker inte tvinga honom ligga skrikgråtandes tills hans somnar av utmattning istället bara för att jag önskar gå en powerwalk. Hans behov går först, även om de kan få mig att gråta av trötthet för att de inte passar mig. Och när vi behöver vara iväg på saker eller jag vill komma ut på en lunch eller så, då får jag stålsätta mig och vara beredd att bära, bära, bära - för det är hans villkor för att vi ska komma iväg ganska ofta. Ge och ta helt enkelt, haha. Hur tänker ni kring anknytningsteorierna som krockar lite med vårt samhälle idag i Sverige?