NU ska ni äntligen få sista delen i förlossningsberättelsen från vårt planerade kejsarsnitt och vi är på väg till uppvaket! Del 1 hittar ni här och del 2 hittar ni här. Jag rullades som sagt ut till uppvaket och Rickard promenerade bredvid min säng med Charles i famnen, en fantastisk syn! (Många blir förvirrade att det kallas "uppvak" eftersom man inte är sövd men det är där man ligger tills de ser att spinalbedövningen släpper.) Väl på uppvaket höjde de min huvud/ryggdel av sängen så jag halvsatt upp och jag fick Charles i min famn igen. Här följde en rätt tuff timme för mig personligen som jag hoppas jag ska våga/ orka berätta mer om en annan gång som handlar om amning men vi får hoppa över det kapitlet lite nu - för alla som inte tycker amning känns pyskiskt tufft är det helt enkelt precis som efter en vaginal förlossning där barnet gärna får amma inom 2h. Jag kände mig pigg i knoppen och många från operationen svängde förbi och hälsade på C och sa grattis och många såg förvånade ut och sa "vad pigg och fräsch du ser ut" till mig. Jag kände mig rätt pigg och att jag var lite lätt solkysst sedan några soliga dagar tillbaka hjälpte säkert till de positiva kommentarerna (eller så säger de det till alla, haha). Rickard satt på en stol bredvid mig hela tiden och där var en vikvägg som skärmade av oss från resten av rummet men jag tror inte där låg någon annan just då. Hur som helst så var det efter lite mys äntligen dags att väga och mäta Charles och det var ju superspännande! Rickard och vår barnmorska fixade och trixade och jag låg bredvid och fotade och tittade. 50cm och 3674 gram, hurra! Sen satte Rickard på Charles hans första blöja, så himla gulligt!! Därefter följde ca 2 timmars mys med Charles hos mig medan olika personer kom och provade be mig vicka på tårna och röra på benen. Det är rätt sjuk (men inte läskig) känsla att försöka vicka på tårna medan de säger att inget händer. Ryggbedövningen hade tagit bra på mig sa de! Under hela tiden på uppvaket var jag tvungen att ha kvar alla sladdar och det var rätt jobbigt med allt annat som hände att försöka hålla sitt barn för försa gången och samtidigt ha sladdar som går runt en överallt, enda gången jag tänkta på det dock får jag säga! Vid 12-tiden tyckte de jag kunde vicka tillräckligt på båda fötterna så de bestämde sig för att rulla upp mig till vårt rum och Rickard fick återigen bära Charles medan jag låg och blundade för att inte må illa under den lilla färden uppåt. (Morfinet gör att man kan bli lite illamående just när man är i rullning men det var enda gången, någon gång under eftermiddagen fick jag också ett enormt kliande över magen och kroppen från morfinet men det höll bara i sig ca en timme.) Väl inne på vårt rum frågade de om vi ville ha kaffe eller te och sen gick de iväg och fixade frukost. Då hade jag inte ätit på 13h och inte druckit en droppe vatten på 7-8h.... Gissa om jag jublade när de bar in den klassiska "förlossningsbrickan" - med is i cidern som jag bara klunkade i mig. (Efter att vi hade skålat för Charles såklart!) Sedan sov Charles lite hos mig och lite hos Rickard mest hela tiden. Redan under eftermiddagen sov Charles på Rickard (som de älskar att göra) och Rickard somnade också - att se männen i mitt liv redan snusa kapp var bedårande trots att jag inte hade sovit på 1,5 dygn. Jag sov förresten inte på de närmsta 2 dygnen heller för jag fick sånt sjukt hormonpåslag som gjorde mig superpigg. Sjukaste jag varit med om! (Och pyttelite frustrerande på nätterna att inte kunna sova när man vet att man behöver men jag försökte tänka att när kroppen behöver sova igen så gör den väl det..) Två dygn följde av att byta första blöjan (haha, det önskar jag vi hade haft på film!!), äta mumsiga frukostar, luncher och middagar, gosa stup i kvarten med Charles osv osv. Redan på eftermiddagen samma dag som operationen tog de katetern (kändes inte) och sen hade jag lite svårt att få igång kroppen att kissa för första gången men när jag hade fått min sista deadline innan de var tvungna att tömma mig så lossnade det till slut och jag skrek av glädje inne från toaletten över att kroppen till slut kom ihåg hur den skulle göra! Jag stod alltså upp ca 8h efter operationen, gick till och från toaletten hela tiden därefter och jag tog till och med en lång, skön dusch på kvällen där! SÅ HIMLA SKÖNT! När Charles var 1 dag gammal var det dags för barnläkaren att göra rutinkontrollerna på rummet av honom och allt såg bra ut men hon hade lite svårt att känna hans stora kroppspulsådern så hon ville göra ett litet ultraljud på eftermiddagen. Då trodde vi ärligt talat att hon skulle komma in med en liten apparat och varken oroade oss eller tänkte mer på det. De kollade också gulheten och Charles hade sådan superfärg så de behövde bara slå en snabb blick på honom för att konstatera att det fanns noll gulhet där, haha. Han var rätt blek dock när han sov men illröd när han var vaken, sån jäkla skillnad! Hur som helst så kom barnläkaren tillbaka vid tre-tiden och sa att hon hade satt upp ultraljudet en våning ner om vi kunde komma ner så vi tog oss ner (längsta promenaden för mig redan efter ett dygn) och väl där berättade hon att om man ska kolla något med ultraljudet måste man göra hela kontrollen för man får inte bara gå in "lite snabbt och kolla en grej" så hon varnade att det kunde ta lite tid och att hon inte tänkta prata och berätta för oss under tiden utan att hon skulle koncentrera sig på ultraljudet och istället berätta om allt efter. Jag trodde nog att det skulle ta MAX 10 minuter så när tiden tickade på och vi stod och höll i Charles medan läkaren zoomade in och ut på hela hans lilla kropp och framförallt hjärtat från alla håll och kanter och spelade in filmsnutt efter filmsnutt från olika vinklar som hon kollade noggrant om och om igen så tittade jag och Rickard på varandra och började bli riktigt oroliga. Efter vad jag tror var ca 20-25 minuter hade jag ruskigt ont i magen och var livrädd att något var fel så jag kunde inte hålla mig utan sa lite försiktigt "nu börjar man vilja ställa 1000 frågor till dig men jag förstår att du måste vara tyst och koncentrera dig men nu är det riktigt jobbigt!" varpå hon svarade att det var väl bättre att hon koncentrerade sig på undersökningen ändå... Det lugnade inte mig direkt så det var skönt när hon kläckte efter ytterligare någon minut "men jag har inte sett någon konstigt än så länge". PHU! Till slut var hon klar och sa att allt såg bra ut. Dag 2 skuttade morgonteamet in och kvittrade att idag var det minsann dags att åka hem, hurra! Vi kände oss lite osäkra på om vi själva var redo eftersom vi upplevde Charles som extremt trött och slö och ointresserad av mat och frågade lite mer om det och hur vi skulle tänka men de kvittrade att allt såg bra ut, "kämpa på ni gör helt rätt" och sen sa de att vi skulle vara klara att checka ut mellan 10-12 vilket vi bestämde oss för var ett bra tecken - de tyckte ju vi lala mådde tillräckligt bra för att åka hem och att just få komma hem med vår lilla son i famnen hade vi ju längtat efter så länge... Att få gå från rum till rum o visa honom var vi bor... Vi duschade, packade ihop och fixade med det sista innan barnmorskan kom och hämtade oss för blodprovet man gör på alla barn innan de åker hem, PKU heter det va? Det var lite läskigt för nålen var så tjock och hon hade supersvårt att komma rätt så de fick sticka honom i båda hans små händer och pratade om att sticka honom ovanpå huvudet men det slapp vi till slut. Skönt! Sedan skulle vi vänta på barnläkaren som skulle svänga förbi och godkänna oss innan vi kunde åka och det var ungefär här allt började snurra åt helskotta inser vi i efterhand... Det bleve helt enkelt fel med matningen pga för lång väntan och Charles blev slöare och slöare så när läkaren till slut kom var ven hon lite orolig och gjorde en extra undersökning av honom men beslutade sig till slut för att skicka hem oss ändå. Hon tyckte han var frisk och att han nog bara var ett trött barn helt enkelt. "Ni får vara lite mer PÅ och väcka honom genom att byta blöja och så helt enkelt så han vaknar när han ska ha mat". Vi kände oss trygga med hennes uttalande - de tar alltid det säkra före det osäkra och packade ihop oss lyckliga över att åka hem! Äntligen var det dags att klä på Charles det lilla stjärnsettet från Livly vi haft med i målbilden och pratat så mycket om... Vi beställde taxi och den snälla taxichauffören hjälpte oss spänna fast babyskyddet på rätt sätt och passade på att lära oss pedagogiskt vad vi skulle tänka på. Guld värt! Charles sov hela resan hem och väl framme sken solen, det var klarblå himmel och vi promenerade upp mot vår port som en familj för första gången... Väl hemma började ett kaos jag knappt kan börja skriva om förrän jag storgråter här framför datorn. Det som skulle bli den mest fantastiska stunden blev några fruktansvärda timmar där Charles vägrade vakna, byta blöja, hålla upp honom som simba, skölja rumpan eller ens skölja fötterna i kallt vatten hjälpte inte. Han var slö, trött och till slut bortdomnad. Vi provade alla trix de sagt och lite till men inget funkade så till slut kände jag att han skulle mer eller midnre dö om vi inte gjorde något - vi tvingade i honom ersättning men inget hände så till slut ringde vi in till BB Sophia igen och sa att inget funkar - vi gör allt som alla sagt "såg så bra ut" senaste dygnen men han vaknar inte! De sa att vi fick komma tillbaka in igen. Så vi ringde en taxi, mamma och pappa kom förbi snabbt och det var inte heller något härligt första besök, han låg lealös i mammas armar och pappa försökte snacka och väcka honom men inget funkade. De skjutsade in oss i taxin och jag grät hela vägen in till BB Sophia. Allt kände så FEL fastän vi hade kämpat, bett om hjälp om och om igen och gjort precis som de sa hela tiden. Väl inne fick vi visa barnmorskan allt vi redan provat för att bevisa att vi inte var koko (jag förstår att de har sina rutiner och måste göra så - detta är inte BB Sophias fel utan hela fyrkantiga Sveriges rutinmallar som inte tillåter barnmorskorna att gå utanför ramarna och se och lyssna på individen för att hjälpa) och till slut sa hon att vi gjorde alla rätt, han är nog bara lite lat och trött men att det fanns ett sista verktyg vi kunde testa - och så hämtade hon en jäkla amningsnapp och allt funkade på 1 sekund och sedan dess har Charles mått prima. Ni är många som nyfiket frågat om jag ammar/ helammar och jag har inte orkat skriva så mycket om det, jag skriver inte hela storyn här heller för jag orkar inte riktigt prata om allt än och framförallt tycker jag faktiskt inte det spelar någon roll hur folk väljer att mata sina barn så nyfikenheten kring denna amningen eller ickeamning tycker jag är märklig. I ALLA lägen gör vi det som passar just VÅR familj bäst. Och vi tar bara aktiva beslut, saker "händer" inte bara utan vi väger för och nackdelar såklart och hur som helst så är svaret JA, jag helammar och jag ska berätta mer om hur tufft det har varit och är fysiskt/ psykiskt för mig längre fram när jag är redo. Jag uppskattar inte det fysiska och hade verkligen trivts bättre med att flaskmata, det hade jag tyckt varit mysigare, men vi kämpar på hemma i lugn och ro och det funkar 100% men vi skippar helt enkelt att amma utanför dörren eller inför andra utan går hem varannan/ var tredje timme. Det är för privat för mig. Jag orkar inte berätta mer just nu, det får räcka med att jag berättar så här så länge, det viktigaste är att ni vet att Charles mår superbra och när vi väl kom hem och fick sova första natten hemma så har allt varit fantastiskt, den där första frukosten hemma blev magisk och då fick vi äntligen gå från rum till rum och visa Charles hur vi bor.. Första frukosten hemma... Jag älskade upplevelsen av vårt kejsarsnitt och trots att jag åkte på en infektion så har återhämtningen varit över all förväntan! Två tummar upp till planerat kejsarsnitt och 10/10 till BB Sophia. *Jag förstår att det är lite rörigt när jag inte orkar berätta allt men jag hoppas ni ger mig det frirummet just nu att låta bli att gå in i det som gör så ont i mig.
