Helt galet men vi åt lunch UTOMHUS i solen idag, riktigt skönt och lite afterskifeeling på det hela när vi satt där i underställ och träningskläder och mumsade på laxsallad och hade mammalunch. Nu är de där härliga stunderna på måndagar och onsdagar över när våra tränare står och skriker på oss att vi är DUKTIGA och STARKA mammor. Bästa boosten ever att någon säger till en som mamma att man är duktig ju, kan man få hem någon som säger det till en två gånger i veckan fortsatt? Jag ska köra deras bootcamp i vinter också, det är uteträning november-februari och liknande upplägg men det är inte mammaträning så det är liiite hårdare och såklart fortfarande en massa pepp men just ordet "mamma" försvinner ju och det har gjort så himla mycket för mig. Att få höra att jag är en stark mamma. En bra mamma som tar hand om mig och min kropp. En duktig mamma som med fokus i blicken kör på. Man kanske skulle spelat in deras röster och haft på repeat en tuff måndag i framtiden? Varför är det så svart att bara landa i att man gör sitt bästa och att det räcker? Att man ÄR en bra mamma. En duktig mamma. En stark mamma. Jag har känt mig lite vilsen de senaste dagarna och jag tror det har med storebrors ärvda högkänslighet från mig där han just nu blir jäääätteeeledsen emellanåt för både stort och smått. Det gör ju så jäkla ont i hela mig när hans stora tårar rullar och jag riktigt ser hur ledsen och förtvivlad han är. Det kan vara allt ifrån att han inte lyckas göra en grej själv så som han vill till att han absolut vill hem och leka med någon kompis eller åka till mormor och att det inte går just nu. Han blir sååå förtvivlad. Och det gör dels ont i mig att se honom så förtvivlad även om jag vet att det är en fas och allt men där och då upplever han ju faktiskt precis sån förtvivlan och är exakt så ledsen. Phu. Och sen märker jag att det tar enormt mycket på min energi att jonglera honom så ledsen och vilja finnas där, stötta, lyssna, kramas och ge den närheten han önskar - även om jag håller fast vid vad det nu är jag sagt nej till så tror jag på att trösta den som är ledsen. Min känsla i min kropp blir att jag också är förtvivlad när han är förtvivlad - en styrka men ibland förbannelse när man är en HSP-person. Igårkväll hade han drabbats av en nästintill panikattack när han skulle gå och lägga sig för han saknade mamma sååå mycket. Han tröstades av Rickard, han var inte arg på honom eller så utan han bara sprang runt i panik och letade efter mig och grät och grät och ville att jag skulle vara hemma och lägga. Just nu (igen) - alltid jag. Fastän att vi sagt hejdå och godnatt när jag berättade att jag skulle iväg och träna och att jag kom hem efter att han hade somnat. Phu. Rickard är briljant på såna situationer och blir inte stressad eller dränerad som jag men det var ju lättare när man bara hade storebror, nu var där en lillebror som blev lite hungrig och trött mitt i allt också och det hjälpte ju antagligen inte. (Vi har alltså bestämt att jag ska vara iväg på tisdagskvällen vid läggning och springa eller som igår när jag tog en promenad så att Rickard får egentid med kidsen och nattar själv så det är gemensamt val att göra så men jag tycker det är SÅ jobbigt när jag får höra att det varit tufft efter. När jag var i Stockholm var du ju iiiinga problem alls däremot...) I vanliga fall när C har varit i faser så har jag kunnat se vad som varit frustrerande för honom eller vad han är på väg att lära sig eller så men just nu känner jag mig för första gången riktigt lost med varför han är så ledsen. Kan det vara en sen reaktion på att få en lillebror? Han är ju fortfarande efter 4 månader bara så kärleksfull och gullig mot August och vill alltid krama honom, att han ska vara med och leka och sitta bredvid honom och så men nu kanske han känner att han får mindre mamma-tid och mamma-närhet och det är därför? Jag tror detta är en del i varför jag känner mig lite skör för tillfället iaf... Nu ska jag springa och hämta honom och så väntar en riktigt mysig eftermiddag tillsammans här hemma bara vi tre. Ikväll kommer förresten julkalendern upp, peppen på det!
