Hej onsdag - idag är det snöblandat regn utanför fönstret men igår tog jag den här bilden så jag tycker vi slänger in den istället för en lite ljusare start på dagen, haha. En liten, kort lunchpromenad med mamma och pappa och med ren tur prickade vi in att solen kikade fram och vädret blev lite extra magiskt sådär som et kan bli på stranden en januaridag... Jag promenerade en superkort promenad imorse också och då var det ingen sol men krispigt, ljus och fåglarna kvittrade så eftersom det är snöblandat regn och grått utanför fönstret nu är jag hemskt nöjd med den liilla promenaden och energin jag fick av den imorse.... Bilderna från fantastiska Maria Broström Nu ska vi prata barn och deras utvecklingsfaser tänkte jag, haha. Vi har ju varit ett tag i stormen av en 2,5årings utvecklingsfas och en 5,5årings minitonårsfas - vissa kallar det trots men det är ett litet magstarkt ord tycker jag för det klinga liksom negativt och som att man gör det med "vilje" i mina öron... Jag tycker oftast det är lättare att bemöta dessa enormt slitsamma och energikrävande perioder med utbrott, skrik, arga kastande av kläder och annat som far iväg från barnet och mycket tårar när jag läser på vad det är som sker i deras utveckling i kropp och hjärna... Det gjorde man ju hela tiden när de var bebisar men sen glömmer man lätt bort att det ju faktiskt är det som allt skrik och "bråk" handlar om - en utvecklingsfas. Och jag kan liksom se på båda när allt pyst ut och de slår om till att vilja gosa jättemycket eller vara så här SUPERGLADA och spexiga. Som att det var skönt när det var över för denna gången - även om stormarna kan vara både 5, 10 och 20 per dag ibland. Jag ser liksom hur det kommer inofrån och ut så som det gör för mig när jag har pms och den korta stubinen, tårarna eller ilskan bara slår till - så jag försöker tänka så när jag ser det hos barnen. Att det är inifrån och det ska bara ut - det är en fas och det är likt mitt eget hormonella kaos jag har svårt att styra över och då är jag ändå vuxen. Jag försöker finnas för dem, lyssna, vänta in, vara i närheten, visa att jag ser och hör och förstår att det kan kännas så - men alltid sätta upp gränser såklart för vad som är fel beteende även om det är i ett "utbrott" som de knappt kan styra. Man får inte slåss, puttas och kasta saker, så är det bara. MEN jag försöker hjälpa dem på traven när det far ut en arm genom att pålysa att så får man absolut inte göra men att såklart finnas där för tröst och kramar när tårarna och förlåtet kommer och en mening som jag brukar använda för att hjälpa dem över tröskeln är "blev det fel?" - för de vet att man inte får puttas och gör det aldrig annars så genom att förklara för dem, främst stora barnet som förstår mer nu, vad som sker i kroppen när man är i en utvecklingsfas och att man ibland råkar göra saker fastän man inte vill eller vet att det är "fel" / att man inte får göra så. Det brukar verkligen vara hjälpsamt att få svara "jaaa" eller "mmmm" på det och sen hjälpa dem över med "det är okej, ibland blir det fel och tokigt, vill du säga förlåt?" och sen "vill du ha en kram"?. Sen visste jag inte att man kunde läsa på om barns utveckling på 1177, visste ni det? Jag läste om året mellan 2-3 och året mellan 5-6 och även om man kunde räkna ut en del innan så var det härligt att liksom tanka på med info och förståelse.... Och det här med att känna igen sig och höra att andra "har det likadant med sina barn" tycker jag verkligen hjälper en att vara förlåtande mot sig själv när det brister och man inte orkar sitta på huk och finnas där utan man slänger själv mössan i väggen också och skriker DÅ GÅR VI INTE UT AALLLS DÅÅÅÅÅ eller nått... Och så börjar man undra är det bara så här hemma hos oss? Alla andra föräldrar verkar aldrig skrika på sina barn och deras barn verkar inte skrika på sina föräldrar heller för den delen? Läste hos Isabella att Sally var i samma fas som Charles, det är ju bara 6 veckor mellan dem så det kändes skönt att se att det verkar snurra samma orimliga utbrott där hemma... Och sen läste jag detta LJUVLIGA inlägg hos UnderbaraClara som ni bara måste läsa om ni har en 2-3 åring, haha. Som man känner igen sig i stressen av en sån dag där massförstörelsen aldrig tar slut och mammans svett lackar... Någon mer som har en minitonåring där hemma eller en liten massförstörare i 2,5års åldern som känner igen sig? Haha. Ha en fin onsdag <3
