Igår slutade ju August med napp och jag vaknade på morgonen med en sorg i bröstet direkt och grät ett par gånger (så han inte såg) på morgonen för det kändes JOBBIGT att det var dags… vi hade satt datumet redan i julas tror jag - när glasskiosken öppnar så skulle han sluta med napparna och nu var dagen kommen. Jag tror det bestämdes när vi satt och tittade på en bild på vår stora fototavla där Charles satt med en gigantisk glass när han var 3,5 år och då berättade vi för August om hur det gick till när storebror slutade med napp - och bestämde helt enkelt att han ville göra likadant. Och nu var helgen här. Vi skulle köra till Vellingeblomman och lämna napparna till kaninerna där... Man hänger påsen hos dem och det har vi sett alla gånger vi varit där så August var peppad och redo att göra det... Sen skulle vi till leksaksaffären så fick han välja vad han vill där (det blev en röd plastboll... jaahaaapp? Var det allt när han fick välja VAD han ville i HEEELA butiken? En röd plastboll? Var det den som skulle trösta honom på kvällen när han skulle sova tänkte jag men han fick bestämma och vi slog in paketet och han var såå nöjd och glad när vi åkte hem och öppnade det...) och sen skulle vi alltså då gå till glasskiosken så fick han välja vaaad han ville där med. Hur många kulor som helst - strössel ja allt han ville! DET har han varit taggad för! (Han valde EN chokladkula med färgat strössel och jag var rätt snopen igen, haha. Men han var så nöjd så!) Han var peppad på morgonen och jag var superledsen men visade inte det varken då eller när vi gjorde processen såklart! För mig som inte var bekväm med amning utan faktiskt mådde riktigt dåligt av det så har napparna betytt så OERHÖRT mycket. De har varit tröst för både mig och barnen tror jag och det är en enorm sorg som sköljer över mig när vi nu stänger detta kapitel med små barn för alltid. För vi ska ju inte ha fler barn och nu är bebistiden och småbarnstiden slut. Och det sörjer jag även om jag hela tiden sagt att jag inte är en bebismänniska utan nog kommer vara mitt bästa jag som mamma när de är lite större. Som nu. 7 och 4 i sommar och fulla med spring... Men... Att vara högkänslig som mamma… Fy vad ont det gör i min högkänsliga kropp och själ av empati för honom men också för mig själv och hur jobbigt det känns att den här tiden är slut nu. Tog jag till vara på den? Jag gjorde mitt bästa utifrån mina förutsättningar där och då iaf men just nu känner jag bara att jag äntligen landat lite mer i mig själv och är en så mycket bättre mamma så jag önskar jag hade fått ta hand om en liten nu med dessa förutsättningarna. Efter traumaterapin. Utan PTSD som sköljer över mig utan att jag vet vad det är... Eller så kanske det inte alls hade blivit så ändå? Jag kanske hade känt exakt likadant? Jag får ju för mig att jag hade klarat av en vaginal förlossning nu och att jag som är sååå tränad i smärta hade tyckt det varit coolt att få genomföra det - men det är en upplevelse jag aldrig kan uppleva ändå eftersom jag gjort 2 kejsarsnitt och jag var inte kapabel där och då. Hade amningen funkat nu? Hade obehaget varit borta? Kanske, kanske inte... Troligen inte... Men då hade jag ju haft napparna som tröstat, gosat, gett trygghet och mys. Vi ska inte ha fler barn så det är okej att sörja nu - man kan vara glad, tacksam och stolt över att man har två så stora och fina barn men ändå känna en sorg. Det är okej. Jag är så mycket mer närvarande nu än under bebisåren och min revisor sa så fint till mig att det är ju nu barnen barnen kommer komma ihåg att jag var där, att jag var närvarande och att jag hade tiden för dem att hämta tidigare när de ville det, vabba och hitta på saker med dem. Och jag vill ta till vara på dessa åren som kommer nu, jobba mindre och vara med dem mer. Vara närvarande, ta hand om mig själv så jag mår bra och därför kan vara bra för dem också… Jag har jobbat så himla mycket genom IVF, graviditeter, sjukskrivningar och föräldraledigheten - och jag gjorde rätt i att göra det utefter mina förutsättningar där och då. Jag behövde det för att kunna vara en bra mamma då - jag behövde upprätthålla bolaget, uppdragen och min självbild som karriärkvinna men nu är jag färdig med det. Nu vill jag ta till vara på tiden med dem och familjen och upplevelser tillsammans. För om bara några år vill de ut på upptäcksäventyr utan mig och då vill jag veta att jag tog till vara på även denna tiden med små barn och inte småbarn/bebisar som kommer nu. Även om det går göras utan napp…
