Home sweet home! Vi kom hem igåreftermiddag och hann få lite mysig lördagskväll (eller jag lekte fredagskväll och kollade idol vilket var mysigt, sån höstkänsla!!) men vi var lite chockade över det soliga vädret och 18 grader när vi kom hem, haha. Barnen sprang runt i trädgården och sparkade fotboll. Men, först tillbaka till Grekland där vi träffade BAMSEEEE sista dagen... Och min stora kille valde att göra high five två gånger. Så stolt efter och Bamses hand var mjuuuk... På kvällen var vi på minidisco och Charles och jag dansade aaalllaa danser på scenen förutom en där det var ett moment som han tyckte var lite stimmig så vi gick av under den men dansade från läktaren och jag blev så förvånad när han sa direkt efter att han ville tillbaka. Så klok och inkännande för sig själv <3. Att dansa med honom var något av det häftigaste jag gjort och jag bara stirrade på honom av lycka för han var så fokuserad och GULLIG rent ut sagt. Ahhh. Det blev en jättebra semestervecka som sagt och vi landade in i hur vi skulle äta, sova, träna och leka bäst för hela teamet.... Rhodos stad var vacker och havet var varmt och hemresan gick faktiskt riktigt bra. Sista dagen utforskade jag och August lite andra pooler och Charles fick tillbaka barnfeelingen och HOPPADE från kanten stolt flera gånger. Älskar att se barnens utveckling när man är på semester. Tänk att de ska gå på samma avdelning på förskolan ett år nu, känns faktiskt jättebra och jag är så glad att Charles pushade för att han ville att August skulle gå med honom. Finaste storebror. Men nu värker mitt hjärta kontant för jag tycker inskolningen känns jobbig och jag är så rädd att vi ska vara ledsna alla tre hela tiden. Det känns ju som jag ska skola in August som ska gå igenom faserna av att det är kul och spännande och tanka närhet emellan och sen inse att det är också ett ställe man måste gå till varje dag och vinka hejdå till mamma och pappa även om man blir ledsen och inte vill. AJ i hjärtat. Och sen har vi storebror Charles som älskar förskolan men vant sig vid att vara hemma på fredagar och ta sovmorgon ibland och att några av de äldre kompisarna har bytt till femårsavdelningen har påverkat lite såklart och att det nu kommer in ett gäng småsyskon påverkar också tror jag. Och att vi helt plötsligt är där under inskolning. Så jag är lite nervös för att han också kanske får ett litet känslomässigt bakslag.... Och sen har vi stackars lilla MIG som redan har ont i hjärtat... För jag ska vinka hejdå till mina två små hjärtan varje morgon och gå därifrån och inte veta vad de gör eller hur de mår på dagarna. Jag VET att det kommer bli så himla bra när vi väl kommit in i det och inskolningen är över och alla är vana vid våra nya rutiner och vårt nya liv MEN det är ju ett helt nytt kapitel och det känns läskigt. Och sen är det ju det här med att det är ett kapitel i livet som avslutas och stängs. Ett kapitel med drömmen om ett barn, ofrivillig barnlöshet, IVF, tuffa graviditeter, bebistider och mammaledighet... Det är en tid som är slut nu och aldrig kommer igen och det känns sorgligt även om jag verkligen tror att framtiden bara blir bättre och bättre. Vi är ju kanske inte några "bebisföräldrar" direkt, tror inte vi har vår peak där men ÅH så mysigt och gosigt och häftig tid det är ändå. Som nu bara är... över. Och aldrig mer kommer igen. Det känns märkligt nog sorgligt. Så fint ändå att avsluta kapitlet med en veckas semester tillsammans.., Tack Grekland för värmen, baden och skratten <3
