Innehåller annonslänkar Godmorgon från en skör Johanna. Så trött. Så sorgsen. Så matt. Igår var en fin dag och en fantastiskt fin eftermiddag med grannbarnen när vi kom hem hit efter förskolan och barnen lekte medan jag slängde ihop korvstroganoff (eftersom förra gången jag serverade bara falukorven så blev C ledsen och arg för han ville ju ha stroganoffsåsen som han äääälskar) och djurpasta och grönsaker till barnen som de fick sitta och äta alla fyra medan en av mig och Louise smälte socker och klistrade ihop pepparkakshusen lite snabbt... Men C vägrade äta för han gillade helt plötsligt inte såsen. Och A åt inte alls för han var sååå trött... Inga barn åt korven som var kycklingfalukorven istället för jag försökte smyga runt det till kyckling istället för kött - även halloumistroganoff har jag försökt med på barnen eftersom sååå många säger att deras barn älskar den. Men nej. Inga barn åt korven. Troligtvis för att den smakade annorlunda men ingen av dem sa något för dem visste ju inte... Och jag blev SÅ ledsen och matt på kvällen för det här med att försöka laga bra mat, miljömedveten mat, näringsrik mat, olika mat..... DET ÄR SÅ JÄKLA TRÅKIGT NÄR INGEN ÄTER DET. Då blir det ju inte miljövänligt iaf för då slängs maten. Om och om igen. Då kanske en svensk vanlig falukorv hade varit bättre. Där och då serverade jag pasta med sås till dem som gillade det och pasta till C (som knappt åt det heller) men senare på kvällen blev jag så ledsen och matt. För det kändes som att vad man än gör, så som man kämpar för att göra rätt för sina barn och sig själv och miljön så blir det ändå fel. Så då satt jag på golvet och grät när grannarna hade gått hem och Charles kom fram och tröstade mig... Min fina Charles... Han frågade om jag var ledsen, och varför jag var ledsen och frågade om jag ville ha en kram.... och när jag förklarade att jag var ledsen för att jag var trött och för att jag försökte laga mat dem tyckte om men ingen åt och för att jag försöker hjälpa dem att sova gott på natten men de är bara vaknar så kramade han mig ännu hårdare och sa att han älskar mig och att han faktiskt hade sovit gott den natten. Då grät jag ännu mer av tacksamhet över mina fina barn som också gör sitt bästa. Phu. Skör som sagt... Och med världens finaste mest omtänksamma son som tröstade mig... Efter deras icke-ätande av middag så satte vi fram pepparkakshusen till de stora killarna och en massa att pynta med så fick de gå loss och göra som de ville. De små var ju svåra att ha med, vi mutade dem med lite snacks och sen försökte jag kolla TV med dem så de stora fick göra som de ville och då hade de SÅ mysigt. Måste komma ihåg att göra utflykt och pyssel med bara de stora för det är klart att det är störigt för dem att konstant anpassa sig och höra småbarnens gnällljud som är som ett evigt ljud ur deras munnar på eftermiddagarna. Men alltså de var SÅ gulliga när de satt där och pysslade och fixade och pratade om att sätta ihop sina hus till ett stort hus med garage istället osv osv. Fantastisk stund som var värd allt både före och efter. Suddigt kaos <3 Hur som. Vi provar ju tyngdpyjamas på A nu så just nu orkar jag inte ta in fler tips och råd eller tankar kring vår icke-sovande barn men jag lovar berätta och utvärdera hur det gick med just tyngdpyjamasen när det gått 30 dagar för det ska vara lite infasning av den och starten av 2 nätter har inte varit något annat än skit så nu är vi på bottens botten men vi ska fortsätta ge den ett ordentligt försök. Annars är väl nästa steg rådgivning av läkare och kanske melatonin för att få rätt på att man ska sooova på natten. För innan har han inte påverkats på dagen men nu somnar han innan lunchen på förskolan så nu funkar det inte. Och jag känner mig, som ni som kollade storeis såg, värdelös som mamma. Trött, skör, matt, ledsen, misslyckad och hopplös som inte kan ge mina barn bra sömn och mat. Jag VET ju att jag gör mitt bästa, att vi göra vårt bästa och att Rickard orkar jobba som han gör och ta så sjukt många nätter med A förstår jag bara inte. Han är någon slags supermänniska... Jag känner mig mest skör och uppgiven just nu. Och sorgsen. Så nu vet ni läget och jag berättar mer efter nyår när vi gett tyngdpyjamasen ett ordentligt försök. För att orkar försöker jag göra små saker för återhämtning och snällhet mot mig själv. Som att tända en massa ljus, drömma om fina julkläder att strosa runt i på helgerna och julfiranden, spana julklappar till nära och kära och äta en lussebulle och få frisk luft. Och kolla Bachelor. Jag kämpar med att ge mig själv kraft också. Idag ska jag till osteopaten som hörde av sig med en återbudstid och just idag vill jag inte gå alls för jag orkar inte lägga mig där och gråta men det är väl precis vad jag behöver. Så det kommer jag göra vid tv åstrax innan hämtning. Och sen ska vi trycka in nejlikor i apelsiner här hemma och sepla massor med julmusik. Sånt här vilar jag i nu. Att kolla kläder jag drömmer om att ha i jul. Kjolen i tyll hade ju varit fin både på jul och nyår och tröjan med rosett hade man velat ha i mellandagarna... För lilljulafton hade jag gärna haft den gröna, mjuka skjortan för tt se ut som en gran jag med när vi lackar och rimmar - allt från Gina så prisvärt som vanligt men jag tänker alltid både ett varv till och två så det är något jag kommer använda hela året som kommer och inte bara en gång. Det är det svåra med klarrött tycker jag även om jag GÄRNA hade burit det på själva julafton... Den röda blusen här nere var ju SÅ fin, kanske jag kan jobba på scen i den framöver när jag kör mina bröllopsföreläsningar iofs? Kunde vara coolt till skinnbyxor? Skinnskjortan är ju verkligen året-runt-plagg som jag spanar länge på, hur fin? Och sen den eleganta blusen i mitten i champagnebeige typ att ha på julmingel, nyår eller juldagen... DEN kan jag ju ha året runt iaf. Superfin. Det blev ett rörigt inlägg det här... Men jag vilar i att spana outfits i jul. Det är en skön tanke att visualisera mig själv i den röda blusen pillandes med något paket till barnen eller sittandes lekandes på golvet där jag bygger tågbana liksom. Förstår ni? Phu. Tack för all stöttning i denna sömnbristtillvaro jag lever i just nu. Det är verkligen upp och ner hela tiden i inläggen, precis som min känslobergochdalbana är just nu...
