Innehåller annonslänkar Vilken magiskt fin höstdag det varit och titta så fina pumpor Charles och Rickard köpte på deras utflykt i söndags... Matchar ju perfekt med August i hans fina höstsett härifrån. August klarade vaccinet bra, båda sprutorna sattes samtidigt och han blev såklart jätteledsen men jag hade förberett hans flaska innan så efter lite tröst låg han i min famn och åt den i lugn och ro... Han går spikrakt upp på kurvan och mår prima vilket känns fint och idag var det även dags för mig att fylla i en utvärdering om hur jag mår efter förlossningen och i mammalivet - det är där de fångar upp förlossningsdepression om man hamnat i en sådan och det kändes skönt att fylla i formuläret och konstatera att jag mår bra - riktigt bra! Men som jag nämnt innan så blir det nästan en sorg parallellt över hur otroligt tufft jag hade det förra gången och hur jäkla svårt jag gjorde det för mig själv... Jag tror det är vanligt när man får barn för första gången och är en "duktig flicka" och lite kontrollerande perfektionist med höga krav på sig själv... Jag ville göra rätt, göra perfekt och jag ville passa in i ramen av mamma och familj... MEN - just mitt barn var ju annorlunda och jag borde bara lyssnat in vad han signalerade och följt honom istället för att om och om igen försöka trycka in både honom och mig i vad jag trodde samhället och normen önskade. Jag känner sånt lugn denna gången och det har absolut med att göra att jag är mamma sedan tidigare men framförallt tror jag det är för att jag jobbat stenhårt med mig själv och min personliga utveckling efter att jag hittade alla mörka tyngder i mig där och då. Jag har jobbat med good enough, jag har jobbat med att låta saker vara som de är, jag har jobbat med att det är okej att jag är som jag är och att följa såväl mig som mina barn och jag har jobbat med de fysiska utmaningarna som jag hade. Och jag har blivit klokare - för jag vet nu att jag måste ta hand om mig själv minst lika mycket som mina barn - att tvinga mig att amma 3 månader med Charles var det sämsta jag kunde göra och det sörjer jag lite, att jag om och om igen tvingade mig och därmed inte mådde speciellt bra. Men nu mår jag bra, så pass bra så jag avbokade min psykolog som jag gick till under graviditeten för jag vill njuta av att må så här bra och vara här och nu, inte in och grotta i det som varit. Jag tror absolut att de där känslorna kommer dyka upp igen och att det kommer komma utmaningar för mig som mamma med mina två söner så jag tänker att jag bokar in henne då. När det behövs, just nu behöver jag inte det. Skönt. August har varit trött idag, trött och tagen av vaccinet så han har mest varit nära och sovit betydligt mer än vanligt så det där med att spana in hans sömnmönster var ju fel dag, haha. Jag har faktiskt också sovit med honom en stund, det var så skönt att bara släppa allt och blunda när han ville ligga på min arm i soffan en stund, man borde göra det oftare när tröttheten faktiskt slår till. Jag fick frågan på instagram om jag är nöjd med två barn eller om vi vill ha fler och vad vi ska göra med ägget i frysen i Stockholm... Och ja, jag känner faktiskt att jag är klar ända in i själen även om det känns sorgligt att ägget som vi kämpade så hårt för att få befruktat under IVF-perioden 2014 aldrig kommer användas. Men det är okej, så är livet och både jag och Rickard har varit 110% säkra på att två barn är rätt för oss, vi är inte gjorda för att ha tre eller fyra och nu när August äntligen är här så var det verkligen den sista pusselbiten i vårt lilla Team Kajson. Vi är fulländade! Däremot så fick jag frågan om jag kanske ska fundera på att operera bort livmodern eftersom jag har så satans ont av endometriosen och där kände jag väl att mina katastroftankar gör att det inte är möjligt just nu.... Tänk om något barn dör och jag av någon anledning vill försöka igen och så har jag opererat bort allt - det ger mig lite panik... Kanske längre fram, jag vet inte men just nu är det inte aktuellt utan jag kämpar på med de hjälpmedel jag har mot smärtan... Hur tänker ni? Är ni klara med antalet barn eller vill ni ha fler? Eller har ni känslan av att ni inte vet? Eller finns det någon som kanske vill ha fler men partnern vägrar? Berätta, sånt här är ju så himla olika för alla och det är alltid spännande att höra folks livssituationer och tankar tycker jag <3. Vill du läsa hur mina andra bloggkollegor tänker i ämnet så kika in här
