Kan man skriva ett blogginlägg och önska att det inte kommer in en enda kommentar på det? Förstår att det är ovanligt och att en del kanske tycker det är fegt och orimligt men någonstans så är detta ändå min öppna dagbok, min blogg och det är mina utgångspunkter, mina känslor och min ärlighet som ligger i varje ord och text här. Jag bloggar för att få skriva av mig, jag bloggar för att våga säga högt vad jag tänker, känner och är rädd för och jag bloggar för att det är fint att dela upplevelser för andra. Jag bloggar inte för att bli känd, tjäna pengar eller för att ha en fanclub - ni måste inte hålla med mig men som så ofta så önskar jag att man inte gör personliga påhopp och ifrågasättanden mot varken mig eller varandra i kommentarsfältet. Vi vill inte ha negativ feeling här, vi vill inte ha hat och vi vill inte döma varandra. Det betyder inte att man måste hålla med - men man behöver vara elak eller skicka syrliga kommentarer bara för att man inte håller med någon eller inte hade gjort likadant själv. Man kan också prova vara tyst och tänka för sig själv "oj - så hade inte jag gjort i mitt liv" och så är det inte mer med det. Så här såg det ut imorse här hemma, Rickard stack iväg tidigt till jobbet och vi vaknade också ganska tidigt så Charles önskade att vi tog med täcket ner i soffan och läste bok alla tre. Mysigt värre! Hur som, jag provar be er inte tycka till om ett val jag gjort och som jag nu ska skriva här, jag hade gärna inte skrivit om det alls men det är mer eller mindre omöjligt när man har en så pass öppen, ärlig och ofiltrerad blogg som jag har - och för att det jag ska göra syns liksom så att inte skriva om det eller kommentera det innan hade nog gjort saken ännu värre och därför ber jag nu med ödmjukast respekt att ni låter bli att döma eller tycka till om detta. NI vet att jag är känslig och ni som själva är föräldrar vet att det är känsligt och tufft att bli bedömd, dömd eller påhoppad i sin föräldraroll - det värsta man kan säga till en mamma är att man inte borde skaffat barn eller att man är en dålig mamma eller att man bortpriorterar sina barn eller gör fel med dem. Alla gör sitt bästa och alla ha olika roller - alla föräldrar är olika som personer och alla barn är olika. Någon kanske är mammig, någon kanske är pappig, någon kanske är vaken hela tiden och är ledsen, någon kanske bara sover, någon kanske ammar, någon kanske aldrig vill lämnar sina barn, någon kanske alltid behöver en paus för att orka med, någon kanske har föräldrarollen som sitt främsta och enda kall i livet och någon annan kanske älskar att vara förälder men behöver jobba eller träna eller driva bolag också för att må bra. Något barn kanske inte fixar att ens mamma är borta medan något annat barn inte påverkas alls. Vi är alla olika. Hur som - ni vet att även mina två barn är olika. Med C hade jag svårt att lämna en sekund för han var otroligt mammig och han hade en tuff start på livet, han avskydde sova, äta, ligga på rygg, ligga i vagnen och det betydde att han var trött och hungrig och ledsen ofta och behövde sin mamma mycket. Sin pappa med, men väldigt mycket sin mamma.... A däremot är helt annorlunda- han behöver såklart också sin mamma massor för det behöver alla barn. Men han är inte mammig och han vill inte alls ha samma närhet som C ville och vill, A vill gärna vara lite själv och sover bättre i sin säng än i vår t ex och om det är jag eller Rickard som sover i samma rum som honom spelar ingen roll så vi skiftar lite utefter vad C önskar. Jag har med andra ord redan sovit massor med nätter "borta" från A eftersom jag sovit i ett annat rum. Ibland sover vi alla fyra i stora sängen, ibland går någon av oss in till C osv osv osv. A hänger på, som den han är. Sååå liten och nyfödd i somras, foto av Lisa Wikstrand. Min vän har en stor födelsedagsfest i helgen i Stockholm och har bjudit in oss såklart, dels på festen och dels att ses innan eftersom jag missade hennes födelsedag förra helgen... Detta är en traditionell födelsedagsfest och jag har haft svårt att klura ut hur vi gör detta bäst för VÅR familj. Man kan tacka nej och stanna hemma såklart och det hade vi gjort om det kändes som att det hade blivit sämre för våra barn av att de fick hänga med sin mormor och morfar eller sina gudföräldrar - alltså trygga, trygga anknytningspersoner. Tanken var att C skulle bo hos mormor och morfar vilket han älskar och A skulle hänga med till Stockholm och på kvällen när han ändå sover så skulle vi åka på festen och sen komma tillbaka till syrran som skulle passa men det blev för sent och för meckigt att åka tillbaka till stan från stället där festen skulle vara och inte lönt när man kom så sent så det skippade vi för det blev liksom halva natten som vi var borta då också. Så nej, den lösningen kändes inte bra - men alla som sett vår familj och känner A frågade varför inte jag skulle åka själv då, kidsen hade det ju fint med Rickard! Och ja, min man sa att han var sugen på att ha barnen själv och att jag skulle gå så det är det som jag klurat på och känt mig osäker kring - om man kan och får lämna sin 4månaders bebis en natt och åka iväg till Stockholm på sin väns fest.... Ganska snabbt landade jag i att mina barn kommer ha det briljant bra, min man verkligen ber om möjligheten att få hänga med sina söner själv ett dygn och mysa och rodda allt. Han är inte föräldrarledig, han får sällan möjligheten att vara helt själv med barnen och sånt här gör såklart att alla relationer växer. Och ja, A skulle vara med sin pappa och sin storebror om jag är bort ett dygn, han skulle vara trygg även om jag vet att mamman alltid är nummer 1 och den största anknytningspersonen på sitt sätt - framförallt första åren. Men min magkänsla säger att just A - för alla barn är olika - skulle inte behöva sin mamma detta dygnet, han kommer ha det jättebra. Så nu har jag köpt flygbiljetter lördag-söndag, har ett rum på ett slott att sova på och tänkte gå på min väns fest och Rickard är så glad och peppad för att vara själv med barnen och mysa med dem utan att mamman är med. Och jag ska ha kul med mina vänner är tanken, dansa och sjunga och ha kul. Och det gör mig nervös vad andra ska tycka om att jag unnar mig att ha kul - jag hade aldrig gjort det om jag kände för en sekund att mina barn inte hade haft det bra utan mig, att de hade behövt mig. Men - det känner jag inte. Jag känner starkt att hur de kommer ha det i helgen inte är ett dugg problem - utan att problemet är tanken på att man som mamma åker iväg och går på fest och bor borta och vad folk ska tycka. Men det spelar ju egentligen ingen roll vad andra tycker, för vi vet vad som funkar bäst i vår familj. Och jag respekterar helt att många andra inte hade velat göra så här, många kanske inte ens hade kunnat göra så här av olika anledningar. Men att jag skulle stanna hemma för att jag är rädd vad folk ska tycka känner jag bara är idiotiskt och något som jag måste lägga av med - jag måste våga leva mitt liv och jag måste våga lita på min magkänsla och vår livssituation. Så tänker jag, så ja, jag är nervös för att dela mina tankar eftersom jag inte VILL ha någon input på detta beslutet. Men, jag fick frågan och blev lite tvingad in i ett hörn att svara och berätta så nu är det gjort - jag håller tummarna för kärlek och respekt även om man tycker olika. Nu ska jag mysa med A under täcket i soffan!
