Hjälp, var ska man börja? Det har gått fem veckor sedan lillebror kom till världen genom ett fantastiskt planerat kejsarsnitt och jag sitter just nu under bar himmel i ett sommarSverige som vi aldrig kommer få uppleva igen… Sommaren 2018…. Året då Sveriges fotbollslandslag skapade magi i VM… Året då solen och sommarvärmen kom i maj och aldrig lämnade oss… Då stranddagar efter stranddagar gick in i varandra, termometern aldrig gick under 20 grader och folk på riktigt sa meningen ”man får ju inte klaga….men nu är det föööör varmt kan det komma lite regn??”…. Men framförallt året då lillebror August föddes in i team Kajson <3. (Här kan ni läsa förlossningsberättelsen med Charles i tre delar från 2015 som är inför, under och efter kejsarsnittet). Del 1 – inför kejsarsnittet. Onsdagen den 4 juli och vi vaknar en sista morgon med Charles i vår säng, bara vi tre… eller ja lillebror är ju i min mage men det känns ändå alldeles speciellt att det är sista dygnet med bara Rickard, mig och vår fina 3åring Charles som snart ska bli storebror… Vi äter frukost och hade planerat en mysig hemmadag men C är peppad på att packa sin väska och åka till sin mormor och morfar redan nu, han vet att det är dags för pyjamasparty några dagar där medan mamma och pappa ska åka till sjukhuset och träffa doktorn som ska ” ta ut lillebror ur mammas mage”… Rickard fångade en bild på mig och Charles som låg på filten och lekte med spel på paddan och drack smoothie innan vi skulle åka.... Vi har ju räknat ner med en kalender över vad som skulle hända varje dag sista två veckorna och nu visste han med säkerhet att det var dags så hur mycket vi än försökte mysa, hitta på lekar och muta med glass så var det tydligt att han ville minsann åka till mormor och morfar nuuuuuu så vi tog fram den lilla resväskan och börjar packa tillsammans… Vår stora kille, så redo på något han inte förstår. Vi körde hem till mormor och morfar och C slumrade i bilen på vägen dit men väl framme var det full fart som gällde och vi hade bestämt att vi skulle stanna några timmar innan vi åkte för att övergången skulle bli mysig för både C och oss… Kanske mest oss?? Så vi åt grillad lunch högsommarvärmen, jag badade länge med C i både den uppblåsta poolen och jacuzzin, min höggravida kropp tackade mig ett par extra gånger för det… C ville att jag skulle leka häst så det gjorde jag glatt för på något magiskt sätt orkade kroppen extra mycket just denna dagen. Och när det var dags att säga hejdå så kramade vi om mamma och pappa och jag fick pussar och kramar av Charles som var vinkade lugnt och glatt och ack så spänt för nu skulle ju äntligen mamma och pappa åka till sjukhuset och "ta ut lillebror"... Jag bröt såklart ihop i bilen på vägen hem över att våra lilla kille är så stor och klok, över hur fint det är att han har så himla bra relation med sin mormor och morfar så han tjatar sig till att få åka dit och bo där... Över att vi nu äntligen var på väg hem till vårt hus för att preppa det sista och gå och lägga oss inför den stora dagen. Ja - tårarna rann och rann som ni säkert förstår... Vi packade det sista med BB-väskan, åt en pasta till sen middag eftersom jag skulle fasta från midnatt inför operationen och sen cyklade vi ner till stranden för ett kvällsdopp i havet och vi satt en stund på bryggan och njöt av kvällens solstrålar mot ansiktet och jag tror klockan var strax efter åtta... Vi gjorde också såna knäppa grejer som att skruva upp en hylla i tvättstugan för att få klart skötbordet och dammsuga huset för att det skulle kännas städat och fräscht, boandet i mig ville liksom att allt skulle vara fint och klart. Sen renbäddade vi sängarna (något man måste göra inför operation men som också kändes fräscht och som en nystart) och jag tog en lång dusch med descutan som är en bakteriedödande två man köper på apoteket och ska duscha sig i inför kejsarsnittet noggrant över hela kroppen, som en ritual två gånger på kvällen och även håret duschades i detta medel och ska jag vara ärlig så är det halvvidrigt för man luktar sjukhus och huden blir torr och man får inte smörja in sig en millimeter efteråt eftersom det ska vara bakteriedödande - rena kläder och rena lakan och sen samma sak morgonen efter. Kvällen innan, så pirrig, läskig och kärleksfull känsla att veta att imorgonkväll är vi tvåbarnsföräldrar... Morgonen den 5 juli vaknade jag tidigt och hade haft svårt att sova ordentligt på natten, var lite pirrig och nervös så jag smet upp och drack två stora glas vatten ute i den ljumma morgonen vid 05:45 för jag fick inte dricka vatten från 06 inför OP. Jag satt där ute på altanen efter ännu en descutan-dusch och tårarna rann igen av lycka - idag var lillebrors födelsedag äntligen här. Rickard fångade en bild på mig och magen i trädgården och sen hoppade vi in i bilen och körde mot Lund. Vi lyssnade på min spellista i bilen som jag gjort inför kejsarsnittet med lugna, svenska låtar och småpratade lite men det var en så märklig känsla ändå. Att vi snart skulle få träffa vår nya lilla älskling... Rickard släppte mig på BB i Lund och körde och parkerade bilen medan jag smsade mamma att vi var på plats och fick en bild på en sovandes storebror tillbaka... Han hade sovit gott hela natten och det var så fint att få se honom på ett hörn. Sen var det dags att ta hissen upp och skriva in oss, barnmorskan som mötte oss gav oss vårt rum direkt, ett hörnrum längst ner i korridoren och vi fick vet att vi skulle få bo där själva så Rickard skulle få stanna kommande nätter vilket var ett skönt besked och en liten sten som släppte - vår önskan hade gått igenom och att vi dessutom fick rummet längst ner i korridoren gjorde att det kändes så privat det bara gick. 07:00 skrevs vi in och vi fick veta att vi var planerade som snitt nummer 3 för dagen och att det antagligen blev innan lunch om inte för många akuta kom emellan, så runt 11-tiden gissade hon och vi smsade uppdateringen till våra familjer och insåg att vi kunde installera oss för ett par timmars väntan... Barnmorskan kändes faktiskt inte bra... Inte bra alls, hon var hård och lite barsk och det kändes som hon himla med ögonen allt för ofta, när jag skulle lämna mitt förlossningsbrev som läkaren som skulle göra kejsarsnittet bett oss skriva sa hon direkt "det där behöver vi inte - det är ingen som kommer läsa det" vilket gav mig en liten klump i magen men Rickard räddade upp det fort och påpekade att det var läkaren som bett oss skriva det och att det var mest om eftervården som var det viktiga varpå hon tog med sig det med en liten suck och ett "okej" men jag insåg ju snabbt att hon skulle inte läsa det. Att hon skulle vara vår barnmorska kändes inte alls bra men jag bestämde mig för att fokusera på alla gulliga sköterskor som kom in och ut i rummet och tog tester på mig och som var inlyssnande och mer empatiska. Alla andra som kom in och presenterade sig och sa att de skulle vara med på kejsarsnittet kändes så himla bra så jag fokuserade på dem. Vi fick byta om, de tog blodprover på mig och kollade blodtrycket och allt såg bra ut och de säkerställde att vi kunde sätta katetern efter bedövningen, att narkosläkaren som skulle sätta spinalen visste att det är tajt och lite svårt att sätta den på mig och att vi skulle få fota inne på snittet så allt kändes bra och när det dessutom kom in en ny barnmorska och presenterade sig och sa att hon skulle vara ansvarig barnmorska på snittet blev jag SÅ glad - den barska skrev tydligen bara in oss och skulle inte ha något alls med vårt snitt att göra. Då slappnade jag av på riktigt och jag var så glad att vi dessutom hade skrivit ut två förlossningsbrev på inrådan av min BM så att de som skulle vara med oss efteråt kunde få ett eget just om amningen osv. Rickard fick en kopp kaffe och jag luktade lite avundsjukt på den och sen bestämde vi oss för att kolla på serier i väntan, något som vi sett förut så man slapp koncentrerar sig - det blev FRIENDS och avsnitten när Ross och Rachel får barn... Vi småskrattade, grät emellanåt och smsade lite i våra whatsupgrupper med våra familjer.... Vi fick beskedet att det kanske skulle dröja lite längre så de ville sätta dropp på mig vilket jag tackade och tog emot, Rickard fick smita ut och äta lite mer frukost och jag tvingade även i honom en bar så att även hans energi var på topp. Om det var hemskt att vara fastande förra gången så var det faktiskt inte alls så farligt denna gången, jag led inte speciellt mycket av att varken få äta eller dricka vilket var skönt. Vi packade med oss min mobil och headset att ta med till OP och bäddade lilla babynestet och fixade på rummet inför att få komma tillbaka med lillebror i famnen. Sen dök vår läkare upp som var samma fantastiska kvinna som godkände kejsarsnittet och som höll i inskrivningen i vecka 32 och då lovade att hon skulle lägga kejsarsnittet på sitt schema för att hon önskade att göra det själv, gissa om jag blev glad när hon klev in på vårt rum för att höra hur vi mådde och småsnackade lite lugnt om planen, hon var så himla närvarande, empatisk, lugn och trygg och jag ville bara kasta mig om halsen på henne och ge henne en kram. Hon förklarade att katetern kunde sättas efter bedövning som önskat men att man inte kunde sätta upp skynket innan dess pga av en massa rutiner och det var så bra att hon förklarade så jag bara visste hur det skulle gå till - önska kan man alltid och sedan är det oftast att få info så man vet som räcker även om det kanske inte blir exakt som man önskat. Nu till det coolaste i förberedelserna - hon hade ju nämnt på inskrivningen att hon ibland frågar pappan om han vill se när bebisen "kryper ut" ur magen och att vi skulle klura på om det var något för oss så det ville hon kolla av och vi sa såklart JAAAA, Rickard var så peppad på att se och ingen av oss är rädda för blod och är väldigt sjukhusvana efter alla mina år på Karolinska och SÖS under utredningarna av endometriosen och kroniska huvudvärken... Jag sa att jag var SÅ AVUNDSJUK på att han skulle få så vilket gjorde att läkaren tänkte efter en liten stund och såg mig rakt in i ögonen innan hon med en liten glimt i ögat sa att man nästan aldrig gör så men visst kunde hon be personalen ta ner skynket så även jag fick se förutsatt att allt gick "bra och enligt plan under OP" - gissa om jag tjöt JAAAA?!!! "Jag lovar att inte freaka, jag är inte rädd för blod eller någonting - wow vad häftigt!! Tack snälla!!!", jag förstod ju att sannolikheten att det skulle gå att genomföra kanske inte var så hög men att hon ens tänkte tanken på att ge oss denna upplevelsen var värt precis allt. Sen sa hon att vi nog var snitt 2 nu så det kunde bli när som helst, oj så pirriga vi var när hon lämnat rummet och vi stängde av ipaden och började förbereda oss för att få träffa lillebror. Äntligen, äntligen och nu kändes allt så himla bra inför att åka ner till OP och påbörja kejsarsnittet! Jag var lite nervös men mest pirrig och det var egentligen främst att ta oss förbi att sätta bedövningen i spinalen som var det som jag var nervös för, eftersom det är klurigt på mig och jag lätt får komplikationer på sånt. Sen gick allt fort och helt plötsligt var det dags för oss att gå ner till OP.... Fortsättning följer...
