För en vecka sedan när jag äntligen fick träffa dig August!!! En vecka gammal idag och redan så självklar i vårt liv, varenda klyscha i världen stämmer ju fasiken när man får syskon —> att redan vara mamma och få barn är det mäktigaste jag varit med om. Jag kan vara så närvarande, lugn och njuta på ett helt annat sätt och man vet att allt som är tufft faktiskt går över någon gång (även om vissa saker kan hänga i och ta över 1,5 år så överlever man till och med det!). Så tacksam att vi vågade oss på att satsa allt för denna lillebror, idag har vi firat 1 vecka tillsammans hela familjen, hurra för det!! Vi har också haft vagnpremiär idag, första gången jag rörde mig utanför hemmet på en vecka och vi traskade försiktigt över gatan till vår glasskiosk så längre än så blev det inte men det var fint att få prova dubbelvagnen och Charles satt så stolt och kikade in på lillebror och rapporterade att han sov... Jag kände mig liiiite svagare än jag trodde att jag skulle göra i kroppen och att ta mig ur bubblan här hemma fick mig att inse att jag vill stanna kvar här lite till, jag har inget behov alls av att träffa någon eller socialisera eller se något annat än mitt hus, mitt hem och min familj just nu... Det har börjat komma lite frågor om besök men efter mycket gråt och småångest från min sida har jag tagit mod till mig att våga säga nej, det får vänta lite till.. Rickard familj och min farfar är prio nu, annars behöver jag lite mer tid för återhämtning och projekt matning i lugn och ro utan besök känner jag... SÅ LÄSKIGT OCH JOBBIGT att säga nej för mig men jag är stolt att jag vågar lyssna på mitt hjärta och min magkänsla signalerar. Den där baby blueskänslan kommer och går, i två dygn har hormonerna rusat men imorse kände jag mig lite mer stabil igen och var glad och stark fram till eftermiddagen när allt bara rasade och jag bara grät för allt och ingenting... Av kärleken till min familj, av tacksamheten men också av rädslor och urladdning för rädslor jag haft... August föddes frisk som en nötkärna, fick full pott på testerna man gör direkt efter förlossningen och han var 52 cm lång och vägde 3440g och dippade sedan ner till 3135g vid utskrivningen men idag hade han gått upp förbi sin födelsevikt och vägde 3490g, heja lilla älsklingen! Så liten och så stark. Så här satt jag i skuggan i min trädäcksstol och lät tårarna falla... Tänkte läsa lite bok men jag orkade inte för jag blev bara matt av gråten så Rickard tröstade mig, kramade mig och sen ringde det på dörren och så kom dagens andra fina blomsterbud (lyxens lyx alltså, att få blommor från Rickard jobb - tack!) så när Charles kom springandes mot mig med den gigantiska, vackra buketten och kramade mig så blev gråtig av det. Av hur fin storebror han är. Även om han parallellt är en treåring med allt vad det innebär i känslostormar. Fina lilla men ändå stora Charles. En fin dag där tuffa känslor också fick ta plats. Livet alltså.
