Fina ni, jag har nog aldrig haft så mycket uppehåll i bloggen och så få inlägg men jag inser att så här få det vara nu... Att få sitt andra barn, att försöka lära känna denna lilla minimänniska och samtidigt försöka få till mat, sömn och allt det där för såväl bebisen som sig själv parallellt med att livet fortsätter med den äldre minimänniskan man har hemma - i vårt fall en energisk, glad, sprallig och helt fantastiskt kärleksfull rolig liten 3åring gör att tiden för att blogga, sköta mailen och sånt där är typ obefintlig.. Det kommer ju förändras såklart och jag jobbar med acceptansen och att försöka vara närvarande, här och nu och njuta men såklart kommer stressen över mig ibland! Skäms lite över att inte lyckas få till ens ett litet inlägg på blogg och instagram per dag... Skäms lite mer över att jag inte lyckas svara på mailen inom 3 dagar för kursdeltagare, samarbetspartners och kunder (resterande mail får dessvärre vänta, jag är van vid att svara på ALLT på både mail och insta-direct men det funkar inte nu vilket tar emot - jag avskyr själv att inte få svar så det har varit mitt mål att alltid, alltid svara alla på ett eller annat sätt...) och sen skäms jag över mig själv att jag skäms över sånt istället för att bara sitta still i båten med den lilla bebisen som söker närhet, äter lååånga pass och många pass och sen alla besök vi haft här som man någonstans vill umgås med.. Ja, jag vet ju ni förstår men jag ville ändå berätta att det känns så där för även mig. Såklart. Men så får det vara. Här var jag och August nere en kort sväng med Charles, Donna och mormor och morfar igår och visst kan det se harmoniskt ut men just denna omgången ner på stranden blev sådär för vi hamnade 45 minuter fel på allt så A var ledsen på vägen ner och ville vara i famnen, väl nere så satt jag med honom i skuggan och insåg att vi lär inte ens gå ner och doppa mina tår och att han skulle äta snart igen - och svetten rann och rann som den gör mest hela tiden nu. Så jag hojtade till de andra att vi gick hem igen - och så fick jag ta med honom hem i bärsjalen för att undvika gråt. Inte hela världen men ni vet - svettigt för mamman. Och hormongråten dök gärna på när det inte kändes som jag hade åstadskommit något alls. Gullpluttarna, att få ha Donna här så mycket i sommar är så hiiimla mysigt och dessa två älsklingarna är som syskon. Kärlek, lek, bus, småtjaffs och de längtar såå mycket efter varandra varje sekund de är ifrån varandra... I veckan monterade vi ihop vår nya cyjelvagn från Jollyroom och premiärade ner till stranden. Som en mysig koja! Hur som, lite av vad som hänt sedan sist... Idag åkte Mike och Martina hem så vi har varit själva i vår lilla familj idag vilket var på tiden kände man nu till slut, en månad av besök, folk som bott över i stugan och även om alla hjälpt till enormt mycket och det har varit sååå mysigt och bra för Charles att leka loss med alla så tar det ju på krafterna inser man nu, att det blir liksom myycket mer mat som ska lagas, mer diskmaskiner som ska tömmas, frukost som ska dukas ut och in osv osv osv. Nu är det bara vi fyra resten av semestern och det känns riktigt skönt faktiskt. Det är dags för oss att lära känna oss fyra som en egen liten familj innan Charles ska börja förskolan. Det firade vi med fika, herregud vad vi fikar och äter glass denna sommaren men så får det vara. När man får en ny familjemedlem och det är den varmaste sommaren på 220 år - då får man leva i ett undantag. Det är mycket som får vara okej nu. Sen firade vi med kvällsdopp för grabbarna och ett litet glas rosé med fötterna i sanden, A i bärsjalen på magen och blicken mot de badgalna älsklingarna ute i havet för mig... Och sen har vi lilla farfar som jag fortfarande är förvirrad över och vi vet inte så mycket mer än att jag hälsade på honom igår (grät hysteriskt i duschen innan, av rädsla över att se honom tunn i sjukhussängen och av det jobbiga att vara ifrån August 2-3 timmar för första gången...) och det var så fint att få träffa honom för allt var värre i mitt huvud - eller ja allt var betydligt värre för ett par dagar sedan men nu ser vi ljuset, han har glimten i ögat och vi hade så fina samtal igår och jag fick hålla honom i handen och prata om allt från diamanter till lillebror som han måste träffa snart. Jag är hoppfull och vi får veta mer senare i veckan, kommer inte skriva så mycket mer om det nu. <3. Kenza och Aleks har firat ettårig bröllopsdag med stor dagsfest i Stockholm och jag var såå ledsen att tacka nej, men jag mindes tillbaka till deras fina, kärleksfulla och roliga helg för ett år sedan. Tänk att det redan gått ett år! Det är lite av allt som hänt, nu måste jag smita igen, A kallar.
