Okej - vi fortsätter på resan kring hur jag gick från att ligga på ett golv i dagliga smärtor av endometriosen till att leva (just nu sedan flera månader tillbaka) smärtfritt genom att självläka mig själv med kost, djupandning och ett holistiskt tänk. Del 1 kan ni läsa här där jag berättar om bakgrunden till min endometrios och sedan del 2 kring hur jag startade processen med att försöka läka mig med kost osv. I förra inlägget kan ni läsa om de första 7 sakerna jag förändrade när vi drog igång och dessa höll jag på med i 5 veckor innan jag fotade tungan igen och vi analyserade vidare och jag tog nästa steg. Stina var noga med att kolla av vad som kändes rimligt att fortsätta med och vad som kändes jobbigt att hålla på med. Vi reglerade kosttillskotten och jag fick frågan om jag kunde tänka mig att ta bort något mer ur den inflammatoriska listan och hon rekommenderade starkt gluten vilket var det jag var SÅ rädd för men jag kände sån enormt tillit till Stina så jag bestämde mig för att prova. Ett tag - inget är för evigt pratade vi hela tiden om utan fokus var på att läka stagnationerna, matsmältningssytmet, inflammationen osv och hitta ett balans i systemet - och därefter hitta en kosthållning jag ville leva med resten av livet. Så i slutet på mars 2021 slutade jag med gluten helt och jag var LIVRÄDD helt ärligt men jag hade bestämt mig. Jag ville verkligen prova detta fullt ut för allt jag läste om inflammation och kost och hälsa kändes så otroligt vettigt. Stina frågade mig vad mitt mål var med det vi höll på med och jag svarade att jag drömde om att ha lite mindre ont. Att inte vara fast i så långa smärtskov och att inte ha ont vaaarje varje dag även om jag förstod att jag har en kronisk sjukdom och kommer ha ont för resten av mitt liv - och jag minns hur hon stensäkert sa "det tror inte jag - jag tror att du kan få leva helt smärtfritt och det är iaf mitt mål!". Jag vågade inte tro henne men kände mig trygg i hennes kompetens så detta peppade mig att orka fortsätta prova. Så, efter vårt andra samtal fortsatte jag med samma lista som tidigare förutom att jag drog ner på teet och att jag nu också uterslöt gluten helt. Och drog ner på socker så mycket jag orkade såklart - jag åt inget lösgodis och tog bort all mjölkchoklad och började baka HYSTERISKT mycket för att hitta goda alternativ. Jag bakade massor med glutenfritt bröd och insåg att det finns otroligt mycket gott - OCH att jag numera alltid åt hemmabakat bröd vilket var lyxigt och såklart betydligt mer näringstätt vilket var mitt mål. Att jaga näring. Jag lagade grönsaker på korsen och tvären och drack alltid en grön smoothie som extra boost och eftersom jag fortfarande skulle få i mig mycket fullvärdiga proteiner och bra fetter på förmiddagarna så gjorde jag SÅ goda chokladbollar och snickers som jag fikade på till min smoothie. Jag har ju alltid gillat grönsaker tack och lov så att dricka grönkålssmoothie är inget jag ogillar - det tar bara mycket tid och är meckigt att konstant näringsjaga när man lever med en man och två barn som helst äter snabbmakaroner med falurkov eller köttbullar typ. Det var en stor insats att göra annorlunda till mig hela tiden, överallt, i alla sammanhang. Jag försökte ju undvika laktos och fläskkött också så alla tillfällen med fika, grillad korv med bröd eller fredagspizzahäng som är en STOR del av vår småbarnsfamiljs kostcirkel och umgänge var utmanande och emellanåt tyckte jag synd om mig själv för jag hade fortfarande ONT ONT ONT. Än så länge hade jag inte sett några resultat varken på smärtan eller på hyn och jag var frustrerad i maj när jag mailade Stina. VAR FANNS GLOWET ALLA PRATADE OM?! Jag fastnade i smärtskov, blödningar och såg ut som en prickig korv i hyn fortfarande. Att det var pandemi får jag ju ändå säga hjälpte till - för det var betydligt mindre umgänge och middagar och fikor under detta året och jag reste ju inget så jag lagade ju ändå alla måltider hemma och på så sätt kunde jag styra vad jag stoppade i mig lättare. Här har ni ansiktsbilderna jag tog i januari, mars och maj. Man tar dem direkt när man vaknat så man är ju verkligen sitt tröttaste men det bjuder jag på för att visa förloppet eftersom tungbilderna känns för groteska för att lägga ut. I maj eskalerade smärtorna igen och jag mailade Stina i panik, jag hade möte hos endometriosteamet, jag bad dem ta massor med tester på mina värden (allt såg som vanligt i sjukvården "normalt ut" och det fanns liksom inget de kunde göra mer än att skriva ut ännu mer hormoner till mig och ännu mer smärtstillande.) och Stina försökte peppa mig att det nog var sista stormen innan lugnet skulle komma - att alla förändringar och all kamp i min kropp var förvirrade nu när den skulle försöka hitta sin läkning. Under hela tiden gick jag till min osteopat också som sa samma sak. DU KOMMER LÄKA - DU KOMMER VARA SMÄRTFRI. Det är helt otroligt vilka fantastiska kvinnor jag haft som hjälpt mig, utbildat mig och peppat och hejat på mig längst vägen!! Jag har ju betalat dem mellan 900-1500kr i timmen för varenda samtal och det är ENORMT mycket pengar att lägga privat och jag är så ledsen för at alla inte har möjligheten till att få denna hjälpen. Jag hade ju mitt lilla team på traumaterapeut, osteopat, livscoach och kinesolog som höll mig i handen genom varje utmaning och steg i experimentet. Tänk om detta kunde INGÅ i svensk sjukvård istället - tänk om de kunde utbilda sig inom holistiskt tänk och att se kroppen som en helhet. Istället för att ge mig rådet att stoppa i mig ännu mer smärtstillande och hormoner som ruckar på systemet och utmanar levern konstant så kunde jag fått hjälp att hitta ett inre lugn, en läkande kost och en balans för kropp, själ och sinne. Och då skulle jag bli smärtfri och inte belasta sjukvårdssystemet mer. Maj 2021 Hur som, jag var rätt dränerad och ledsen i mitten på maj när jag och Stina hade möte igen och hennes fokus var på att kostresan INTE skulle bli en stress - för stress är det absolut första just jag ska fokusera på att inte ha. Min kropp behöver känna sig lugn, trygg och säker i sin miljö för att orka ta hand om den kroniska sjukdomen jag har helt enkelt - så när jag nu hade så himla ont och fortfarande inte fick riktig kickback på all effort jag la in så lugnade Stina ner mig med att kika på vad orkar jag göra och vad är för mycket just nu. Och så justerade vi kosttillskotten igen så vi inte pushade på kroppen för hårt. Jag valde trots allt att fortsätta vara glutenfri men nu kunde jag släppa att vara så strikt men när jag åt och inte och när jag drack vattnet - nu var det viktiga att jag fortfarande fick i mig mina liter vatten och att de var rumstempererade eller varma men jag kunde dricka till maten också och kosttillskotten var bara morgon och kväll så jag slapp ha med mig kasetten på dagarna till lunchen. Vi förenklade lite och det gav mig ny kraft att orka fortsätta trots allt. Det och att Stina var så säker på att vi var på rätt väg och att tungan såg SÅ mycket bättre ut. Jag vågade hoppas försiktigt på att snart skulle det kännas bättre också. Jag fortsatte som sagt på min resa men bjöds det på ett glas bubbel så tog jag det - det var det jag valde att ta tillbaka från magsyresänkande begränsningarna och resten fortsatte jag med. Här är en bild från Juni och i slutet av den månad hade jag och Stina en uppföljning inför sommaren där mitt fokus var på HUR jag skulle leva härligt under sommaren och inte känna mig så begränsad. Stina försökte uppmuntra mig att våga "släppa på tyglarna" lite och ta den där pizzan när jag kände att jag ville det - eller pastan eller vad det nu var. Jag ville inte vara en mamma eller vän som alltid skippade glassen på stranden hela sommaren och vi luckrade verkligen upp allt och la till att jag skulle dricka en antiinflammatorisk shot varje dag under sommaren som extra boost istället. För att stötta min utsvävningar som jag gissade att jag ville göra. Sommaren är ju häng, grillat, krispigt vitt vin, glass i sanden och spontant grillad korv hos vänner. Jag ville liksom inte känna att jag missade att LEVA. Det kändes bra med en plan, att ha "extra stöttning" i form av shotten och kosttillskotten vi dundrade på med under sommaren men jag får nog ändå säg att jag åt extremt få glassar och drack betydligt mindre vin. Och jag skippade gluten helt, undvek fläsket och drog ner rejält på sockret jämfört med tidigare somrar så i bakhuvudet låg ju ändå processen att jag inte ville paja den läkningsprocessen jag hade påbörjat. Men jag kände mig iaf inte låst - jag skålade i bubbel och jag upplevde massor av fantastiska saker under den sommaren! En grej jag var lite nervös för inför sommaren 2021 var mitt jobb också, jag hade många bröllop och det var fortfarande väldigt stökigt i planeringen pga pandemin där vi konstant fick planera om, boka av, boka på, ändra och det var ett stresspåslag jag VERKLIGEN fick jobba hårt med för att inte låta det gå överstyr så jag fick stressångest. Ett bröllop var så kaosartat sista veckorna innan och sen sista veckan var det PANIK pga coronautbrott i brudföljet där vi fick panikplanera olika grejer men allt ändå slutade med att vi ställde in bröllopet 24h innan det var dags. Leverantörer var redan på plats och på väg, det var dessutom i Danmark och inte här hemma i Sverige så vi påverkades dubbelt av restriktionerna och ja - det var en total uttömning i känslor och stress får jag säga. Phu. De andra bröllopen var inte bättre det - vi visste ju konstant inte hur många vi skulle få lov att vara, om vi skulle få ha dansgolv eller inte, stå upp vid brudsålen ens osv osv osv. Så mycket fokus gick åt att jobba - när alla andra hade semester - och ändå inte tillåta att det skulle "äta upp mig av stress". Den här glutenfria pizzan på smördeg gjordes flitigt som förrätt i somras och sakta hittade jag nya alternativ och vanor som funkade här hemma Efter sommaren så hade jag ett nytt möte inbokat i september för uppföljning. Jag var nervös över hur tungan skulle se ut och om jag hade pajat allt eller inte MEN jag var också stolt över att jag inte hade ballat ur under sommaren. Jag hade njutit men med fokus på att fortsätta stötta kropp, själ och sinne. Träningen höll jag i under hela året MEN avbröt vid flera tillfällen när jag hade ont - jag gjorde lugnare träning och hade enormt fokus på återhämtning och vila fortsatt. Jag skippade bootcamp helt och slutade även med löpning. Det sistnämnda är nog inget för mig trots att jag kämpat och försökt i perioder i många år - att springa blir som ett stresspåslag i kroppen för mig - som om jag springer från ett lejon och vips så är vi på kortisolpåslaget igen. Dessutom visste jag att bröllopsjobben skulle vara enormt krävande fysiskt på kroppen med allt slit så jag var noga med att inte trycka in träningspass hit och dit och dit utan njuta av att leka med barnen, gå promenad osv. Hur som helst, i september såg allt ganska likt ut så som det såg ut i juni. Vi hade pratat om att kaanske göra en total detox för att rensa ut och rena allt inklusiver levern helt under hösten. Alltså STRIKT antiinflammatorisk kost, ingen alkohol osv osv men jag kände i september att det inte var läge för det nu. Jag är en mamma i småbarnsåren och jag var stolt nog så långt som jag kommit i min kostresa trots allt - jag ville inte pusha och slita så hårt denna hösten utan sa till Stina att vi sparar den för framtiden - om jag behöver den. Kanske när jag är 40 och är förbi de här småbarnsåren med avbruten sömn och köttbullar och makaronerträsket liksom. Hon höll med och vi fortsatte istället så som vi hade gjort under sommaren - minus antiinflammatoriska drinken vareviga dag för den ville jag helt ärligt spy på nu. Gurkmeja löser ju inte upp sig i vattnet så det känns som man dricker sand typ. Inte äckligt men jag kände bara starkt motstånd helt plötsligt så då skippade vi den. Okej nu har jag skrivit så där lååångt igen- vi kör en sista del imorgon med hur hösten blev när all smärta helt plötsligt försvann och allt balanserades och var jag står nu.