Tisdagagen den 23 februari och idag är dagen när jag påbörjar min holistiska resa med kinesologen som gjort ansikts- och tungdiagnostik på mig och som ska vara expert på just endometrios och kost och det ska bli så oerhört spännande att satsa på riktigt och se om det kan hjälpa. 80% av immunförsvaret sitter i tarmen och många kroniska sjukdomar kan dämpas om man dämpar inflammation genom kosten. Vad tänker ni om sånt här? Jag har småtestat lite senaste åren och äter ju sjukt mycket av antiinflammatorisk mat men OCKSÅ bröd, socker, kaffe, vin, pasta osv och det har känts som ett enormt jäkla berg att bestiga att ens tänka tanken på att orka prova "på riktigt" om jag ska vara ärlig. För med små barn som har sina utmaningar med kosten, med avbruten sömn VARJE-NATT-I-6-ÅR och ett eget bolag som ska drivas parallellt med att få ihop vabben och träningen och sen en hög med kronisk smärta som stoppa mig på det så har energin att göra något annat än att försöka träna och röra på mig flera gånger i veckan inte funnits. Att mixtra med maten har känts som att bestiga ett berg - och så har jag varit rädd för att gamla ätstörda beteenden ska falla över på cupen. Och så kom förra året när allt jobb ställdes in och tiden fanns till att ta hand om mig och första steget blev en bottenlös trötthet och utmattande känsla och massor med gråt hos min osteopat som jag började med hösten innan och hon flaggade varningsflaggor för att jag verkligen skulle ta detta på allvar och ta tiden till MIG nu. Att läka på riktigt på alla håll och kanter - och förutom att vi behandlar kroppen som varit i kronisk smärta sååå himla länge och att det är utmattande så kom ju det här med traumaterapin upp efter en psykologs utredning där man konstaterade PTSD som hade förvärrats igen - som ett skräckskov ihop med smärtskov och trötthetsskov och jag insåg att det var dags att gräva till botten med traumaterapi på riktigt. Det var långa kötider så jag bokade privat och precis som med osteopaten så kostar det ju otroligt mycket i pengar att investera så här i mig själv. Något alla inte har vilket irriterar mig enormt men jag försöker lägga det åt sidan just nu - och fokusera på mig. (MEN - känn min empati för dem som inte har råd att ta hjälp utöver sjukvården som ingår i systemet - det är ju dyrt att vara sjukskriven stup i kvarten också <3) Så, 2020 blev det att gå till botten med det, vila och verkligen försöka läka min kropp och den där utmattade känslan med att inte pusha för hårt med varken träning eller jobb eller socialt umgänge. Stänga in mig i en liten kokong och förstå vad som hänt bakåt och förlåta och släppa taget om skuld och skam och jobba med PTSDn. Försonas med val jag tvingats göra utefter förutsättningarna som jag kanske hade önskat kunnat vara annorlunda och försonas med att det blev som det blev och hur många gånger jag själv kört över min kropp och inte lyssnat på mina inre gränssättningar. Förstå och förlåta. Och nu är vi inne i 2021 när jag ska återuppbygga mig så sakta. Läka mig ännu mer, fortsätta leva efter mina EGNA värderingar, grundpelare, förutsättningar och mål med livet. Fortsätta leva efter säsong i kost och träning så som det känns bra för min känsliga kropp och själ. Yoga när jag känner för det, promenera när jag känner för det, styrketräna mjukt när jag inte orkar mer men även få gå loss på att springa eller köra hårdare bootcamp när energin spritter till. Och så har vi kosten då - som jag är inne och petar på nu och för första gången på 20 år så är den lustfylld på riktigt och utgår enbart från hälsa och välmående och INTE från vad som är "rätt eller fel" eller kalorier eller vikt eller hur man borde äta eller inte - inget yttre utan ENBART inre och MITT inre och vad som funkar för just mig. För vi lever i en tid där många är såå säkra på att det finns en metod som passar alla - men vi är ju alla unika och jag måste hitta vad min kropp svarar på och vad jag mår bra med utefter just mina förutsättningar. Så det utforskar jag nu. Och jag tar hjälp - precis som att jag bokat in osteopaten och traumaterapicoachen i mitt liv så tar jag nu in denna kinesolog med inriktning på kost och endometrios och det börjar bli ett litet team omkring mig, haha. Med specialister på sitt område och som jag har stor tillit och trygghet hos som vet hela min historia och som ser helheten till just mig och min endometrios och min kropp och min själ. Hela mig. Och det är så fint men jag är så oerhört införstodd med att alla inte kan göra det, det kostar tid, pengar och det måste finnas energi att ens orka ta tag i det. Det är inte lätt. Snarare skitsvårt och framförallt som småbarnsmamma där ens egna kost, sömn och tid för lugn och ro eller träning oftast äts upp av småbarnsåren och allt som kommer med det. Jag har eget bolag och pandemin gav mig tiden så nu kan jag priortera detta för mig själv. Och jag är så tacksam för det. UnderbaraClara som alltid är så otroligt klok skrev ett inlägg kring det här med att man måste avsätta TID för att få till sin egen hälsa och välmående om man ska få till en förändring. Och att det kostar. Att det blir en klassfråga. Usch, ja här är lite utdrag men jag tycker ni ska läsa hela inlägget här. "Men framförallt måste man avsätta tid i sin vardag. Varje dag. Hälsofrågan måste bli prioriterad. Eftersom jag varit min egen chef i över ett decennium är jag tränad i att driva projekt, sätta deadlines och planera upp mitt arbete. Jag vet att om jag startar ett nytt projekt av något slag så kommer det ta tid. Det går inte att framgångsrikt sjösätta något med de minutrar som blir över vid tiofikat eller när jag lagt barnen på kvällen. Viktiga saker måste få ta ens tid och uppmärksamhet i anspråk. Och det är exakt samma sak med hälsan." "Att laga bättre mat, se till att rätt ingredienser finns hemma, se till att det finns luft i schemat så attn jag orkar laga det jag planerat. Se till att jag tagit en ordentlig lunchrast och verkligen ätit mig mätt på bra saker. Kanske hunnit träna på lunchen också? Eller i alla fall inte är så trött på kvällen att jag inte orkar ta en promenad eller träna ett pass. Att planera vardagen så – det tar SVINMYCKET tid i anspråk. Och den som redan tar hand om sig har gjort det till en vana och räknar redan med den tiden i sin planering. Vi som struntat i det och istället gjort annat – vi måste börja prioritera om. Det här kan vara en ganska besk medicin att svälja. Men då brukar jag trösta mig med att om jag inte avsätter tid för att vara frisk måste jag förr eller senare avsätta tid för att vara sjuk." "När man förstår att hälsa är ett projekt som tar tid. Då förstår man också varför hälsa verkligen är en klassfråga. Har man ett tungt och slitsamt jobb, dåligt betalt, lite makt över sin arbetstid eller behöver ha dubbla jobb för att försörja sin familj. Ja då har man mycket små möjligheter att göra en insats för sin hälsa. Och det är så otroligt orättvist. Men att inse det kan också vara något som ger självkänslan åter. Att förstå att anledningen till varför man misslyckats inte är för att man är en kass människa utan för att man aldrig ens fått en ärlig chans." Alla bilder av Maria Broström Visst var det klokt? Hon satte av 20% arbetstid till sin hälsa, en uppoffring i sin inkomst såklart och något inte alla kan göra varken för sitt yrke eller rent ekonomiskt och sen tillkommer detta med att alla "hälsosamma" recept och hela den här antiinflammatoriska kosten som blivit trendig senaste åren oftast tipsar om extremt dyra inköp och oftast inte speciellt miljömässigt genomtänkt. Det har jag skrivit om förut, att äta en avokado om dagen, toppa varje frukost med färska bär mitt i vintern och så vidare - det är ju inte speciellt hållbart rent miljömässigt där vi borde äta efter säsong. Och där den svenska potatisen gärna får ta plats med alla sina nyttigheter (visste ni förresten att om man kokar potatis och sen kyler ner den till kylskåpskall så blir fibrerna i den nyttiga istället för sockerliknande? Man kan till och med värma den igen om man väl kokt den och kylt ner den till kall - som trolleri ju!!). Och ekomoniskt som sagt, att göra smoothies med avokado, selleri, grönkål, ruccola, ingefära osv varje dag och gurmejalatte och dadelbollar och kokossocker och mandelmjöl osv osv. Det är många dyra tips. Jag har fått tänka om HELT för att kunna satsa på denna kost-resan för mig. Slänga både en ekonomisk spärr vid mathandlingen och släppa på miljötänket för en stund - för att sätta min egen hälsa först för en stund. Och det har varit utmanande att flytta mina gränser i hjärnan. Men nu är jag redo och och det känns faktiskt riktigt pirrigt och spännande och som att alla mina gamla tankar om kost ihop med vikt - lyckas/misslyckas - rätt/fel äntligen är väck. Nu handlar det bara om att må bra. Magiskt.
