Nu är det många som bett om en update på hur jag mår i endometriosen efter senaste året insatts i holistiskt tänk istället för sjukvårdens alla medicinska förslag som inte hjälpt ett skvatt senaste 20 åren... Och jag tänkte vi får dela in inläggen i flera delar för annars blir det bara FÖÖÖR långt! Det är många som hittat hit nu som inte vet min bakgrundshistoria så jag tänkte vi börjar där idag. För att ORKA göra insatsen jag gjorde i fjol så behöver man - eller iaf jag - vara riiiiktigt desperat och det var jag till slut efter att det gått 9 år sedan min diagnos och typ 18 år sedan jag började åka in till akut med mina magsmärtor av endometriosen. Foton Maria Broström 11 mars 2021 Så här blev det igår… ”Jag sitter på golvet och i min sons rum och håller på att hjälpa honom ta fram kläder och byta om från pyjamas när första vågen av smärta kommer. Jag känner det direkt och det hugger tag i mig inifrån magen och jag stelnar först till av skräck, eller kroppen stelnar till av skräck av vana för den vet vad som ska komma nu… Jag ställer mig på alla fyra och försöker slappna av och förbereder mig genom att andas lugnt och djup. Slappna av genom vågen av smärta som växer sig större och sprider sig ut från magen och ut i hela kroppen tills den hugger tag i kroppen som en stel kofot av järn och det smärta något oerhört så mina andetag blir till frustningar och jag gnyr genom utandningen. Smärtan håller ett järngrepp om hela kroppen i ett par sekunder som känns som minuter. Min son ser orolig ut. ”Mamma?” hör jag och ser hans rädda ögon samtida som hands lilla hand börjar klappa mig längst ryggen. ”Det är okej, det blir så här ibland vet du, smart släpper det” kvider jag fram i sista andetaget och känner besvikelsen i hela kroppen över att han ännu en gång behöva se det. Sen släpper järngreppet och smärtan klingar sakta av likt en värk i en förlossning. Den släpper taget om mig och min kropp och försvinner som om inget hade hänt och jag pustar ut och tar emot min sons kram. Sen fortsätter vi med påklädningen som vanligt... Läs resten av inlägget här Alltså, har du tid så gå in och läs hela inlägget ovan för att förstå var jag kom ifrån när jag klev in i att försöka läka mina smärtor i endometriosen.... Det var helt sjukt att läsa det så här snart ett år senare och inse att jag har varit mer eller mindre smärtfri i över 3, nästan 4 månader nu!! Det vågade jag ALDRIG hoppas på för ett år sedan!! Jag började ju utforska och lära mig mer om antiinflammatorisk kost i januari förra året men det var först 23 februari jag skrev detta inlägget om hur jag skulle dra igång att försöka läka min kropp på riktigt med hjälp av en kinesolog med holistiskt tänk. Jag kan läsa i det inlägget hur mycket kraft det tog att försöka ge mig in på denna resan! Jag var fast i smärtskov efter smärtskov och stora blödningar som kändes som inget annat - usch när jag läser slutet på inlägget så kan jag minnas exakt hur det var att vakna och känna hur det kändes som att hela min buk hade gått sönder och hur det rann blod ur mig - det kändes som att jag vaknade i ett blodbad i sängen och det var psykiskt påfrestande att resa mig upp för att våga kolla efter. Det var aldrig ett blodbad i sängen men känslan var vidrig - blodbad var det dock på annat vis och fy vad jag mådde dåligt av de långa smärtskoven. Efter det där inlägget ovan så jagade jag och jagade för att få en läkartid i Malmö i mitt endometriosteamet. Läkaren sa att de enda alternativen vi har nu är att antingen gå på dubbeldos med p-piller (nejtack, det har jag provat och jag blev ett totalt psykfall av det och mådde så OERHÖRT dåligt, skrek, grät och mådde piss av det...), eller sätta in någon typ av antideppmedicin ovanpå p-pillerna för att försöka sänka smärtsignalerna (nejtack, provat flera olika såna och mådde fruktansvärt dåligt på det, en var jag så trött av och hade sån huvudvärk så jag knappt kunde rulla ur sängen innan 10 och absolut inte producera något på jobbet innan 12 och en annan blev jag så speedad i hjärnan men så svag i kroppen av att jag inte kunde gå 500 meter ens och jag förlorade kompisar av hur min hjärna fick mig att inte ens kunna reglera mitt eget tonläge av. Så nejtack...) och annars var enda sist alternativet att operera bort typ livmodern och sättas i klimakteriet för att slippa blödningarna MEN då kunde de inte säga om jag skulle bli smärtfri eller inte - bara att jag skulle slippa blödningarna iaf... (Nejtack, jag är inte redo att stänga ner livmodern, jag har varit satt i klimateriet förut under IVFn och mådde otroligt dåligt och kunde inte sova på nätterna och jag vill inte utersluta att kunna få fler barn redan...). Så efter det läkarbesöket kände jag mig ännu mer motiverad att verkligen gå all in på att försöka läka mig själv med de nya kunskaperna jag hade fått om antiinflammatoriskt tänk. För sjukvården hade slut på alternativ för att hjälpa mig - och alternativen var ju aldrig att LÄKA mig utan bara att MINSKA SYMPTOM... Jag bytte iaf p-pillersort och dem jag började på har jag än idag för att vara blödningfri - jag har lekt med tanken att sluta helt för att leva i synk med min cykel men just nu trivs jag ändå bra med att vara helt blödningsfri med hjälp av p-pillerna så jag fortsätter så ett tag till.. Jag fick min diagnos 2011 efter en titthålsoperation på Södersjukhuset i Stockholm och har levt med smärtor i magen mer eller mindre varje dag sedan dess. Molande underliggande smärta som standard och panik-attack-ont flera gånger i månaden... I maj 2012, ett par månader innan vi skulle gifta oss, så var jag tillbaka på SÖS för ett återbesök och fick mig en chock när den okänsliga kirurgen sa "ni kommer högst troligen inte kunna få barn själva, du har för låga AMH-värde och de har sjunkit rejält efter operationen så bäst ni sätter igång och försöker nu så ni kan få tid till IVF sen"... Typ så - och vi var inte ALLS i barntankar, men det där beskedet la sig ju som en liten skugga inför och under bröllopet där det -som alltid - kom in "vi ser fram emot att ni ska bli fler" meningar i talen.... Och jag som ALDRIG längtat efter att vara gravid eller ha en liten bebis fick en oroskänsla placerad i mig direkt under det där läkarbesöket, för tänk om vi inte skulle kunna få några barn? Inga små gulliga minimees som springer runt och ser ut som och har personligheter som är hälften jag och hälften Rickard? Det är därför det är så oerhört mäktigt att få säga ja till varandra igen i år - 10 år senare och att vi nu får göra det med våra två barn. Tacksamheten är enorm över hur de här 10 åren blev! Ska vi backa ännu längre tillbaka så hade jag EXTREMT ont vid mens redan vid mensdebut. Under högstadiet hade jag så ont vid vid vissa tillfällen att vi fick åka till akuten och jag minns att en läkare redan då pratade om att "blodet kunde åkta bakåt och att det gjorde väldigt ont" men det var ingen som gjorde något åt det då mer än att sätta mig på p-piller för att stabilisera det hela och gav mig smärtstillande Orudis att ta. Noll info om biverkningar av p-piller eller att smärtstillande kanske inte är något man ska leva på resten av livet. Jag har aldrig sjukskrivit mig på grund av "menssmärtor" för det fick jag ju höra att det var "normalt" - ta ipren och gå till skolan eller jobbet. Så det gjorde jag och jag har suttit på lektioner i gymnasiet dubbelvikt av smärta och tränat upp mig på att kunna göra det utan att det märks. Jag har jobbat 12 timmars arbetspass där jag emellanåt fått lägga mig i fosterställning under disken och andas mig igenom smärtorna och ta en tablett till. Jag har vägrat tillåta mig att tänka tanken ens att jag är sjuk. Och det är bakgrunden till att jag kunna "göra" så mycket trots endometrios - på gott och ont. Jag tillät inget annat och jag är GLAD att jag alltid aktivt valt att leva och se till att inte missa livet MEN jag stoltserade med att jag minsann kan göra vad som helst genom extrema smärtor. Jag kan ignorera och push through och till och med push över vad heeela kroppen signalerade - SMÄRTAAAA. Och idag tänker jag att det är precis hur osunt som helst. Det är bra att jag vet att jag kan leverera när det gäller oavsett vilket smärttillstånd jag befinner mig i - det gör mig trygg när jag gör bröllop exempelvis - att jag vet att det aldrig skulle påverka mina kunder MEN det är inte ett sätt att leva 7 dagar i veckan så som jag gjorde. Att konstant köra över allt vad kroppen signalerar - det förvärrar smärtan och inflammationen har jag lärt mig nu. Detta fotot är av So Lovely Däremot så är jag glad att jag haft inställningen - och fortfarande har inställningen att INTE låta sjukdomen bryta ner mig så att jag tycker synd om mig själv, blir deprimerad och komma ur arbetslivet och det sociala livet! Att jag verkligen har valt att vara med och leva! Och det tänker jag fortsätta göra oavsett utmaningar och mående genom livet. Det är en inställning jag ofta får frågor om hur jag kan upprätthålla och jag tror mycket kommer från uppväxt och värderingar kring att se positivt och ljust på livet. Att välja glädje, att fira, att skratta, att sätta guldkant på livet. Det har mina föräldrar lärt mig. Men de har också lärt mig att jobba hårt. Och sen lärde en vän mig tankesättet när det är RIKTIGT tufft, som när man tar läskiga tester, opereras, har så ont så man fysiskt inte kan resa sig eller sjukdomen stoppar en på något annat sätt så tillåter jag mig vara SUPERLEDSEN i en eller max 3 dagar. Jag bestämmer mig för att gå in i känslan av hur orättvist allt känns, hur ont jag har, hur ledsen jag är och krypa ihop till en boll totalt under dessa förutbestämda dagar och sen måste jag släppa det och gå vidare. Leva livet! Hur som, nu har vi kikat bakåt - så nu tycker jag vi ska kika på vad jag gjort under det här senaste året för att idag leva mer eller mindre smärtfri från endometriosen och läkt i inflammationen och hur jag tänker att jag ska leva framåt i nästa inlägg!
