Så här blev det igår... "Jag sitter på golvet och i min sons rum och håller på att hjälpa honom ta fram kläder och byta om från pyjamas när första vågen av smärta kommer. Jag känner det direkt och det hugger tag i mig inifrån magen och jag stelnar först till av skräck, eller kroppen stelnar till av skräck av vana för den vet vad som ska komma nu... Jag ställer mig på alla fyra och försöker slappna av och förbereder mig genom att andas lugnt och djup. Slappna av genom vågen av smärta som växer sig större och sprider sig ut från magen och ut i hela kroppen tills den hugger tag i kroppen som en stel kofot av järn och det smärta något oerhört så mina andetag blir till frustningar och jag gnyr genom utandningen. Smärtan håller ett järngrepp om hela kroppen i ett par sekunder som känns som minuter. Min son ser orolig ut. ”Mamma?” hör jag och ser hans rädda ögon samtida som hands lilla hand börjar klappa mig längst ryggen. ”Det är okej, det blir så här ibland vet du, smart släpper det” kvider jag fram i sista andetaget och känner besvikelsen i hela kroppen över att han ännu en gång behöva se det. Sen släpper järngreppet och smärtan klingar sakta av likt en värk i en förlossning. Den släpper taget om mig och min kropp och försvinner som om inget hade hänt och jag pustar ut och tar emot min sons kram. Sen fortsätter vi med påklädningen som vanligt. Andra sonen vaknar och vill att jag bär honom ner för trappan, något jag gärna gör för det är mysigt att lyfta upp hans morgontrötta kropp i min famn. Ha det ruffsiga håret från nattens vilda snurrarna i sängen där hans pappa ännu en gång orkat ta uppvaket medan jag legat däckad på min spikmatta av utmattning. Hans ruffsiga hår mot mina näsborrar och hans armar runt min hals när jag tar honom i famnen och går ner för trappan bakom min skuttande son som nu är påklädd och pratar vildt och gestikulerar om något han såg på TV igår. Och PANG så känner jag järngreppet om min kropp igen, vågen som tar över min kropp och jag försöker snabbt ta mig ner för trappan så jag hinner sätta ner min son innan toppen kommer och jag alltid är rädd för att tappa mitt barn. Kroppen minns hur det var när han var spädbarn och skräcken för att inte hinna lägga ner honom försiktigt innan järngreppet klornar sig fast. Med snabba steg börjar jag djupandas och tassar fort in i tv-rummet och sätter ner honom i soffan och sen rider toppen av smärta mig medan han kräver BLAAZEE på TVn för han har inte märkt något och där står jag. Hukad över bordet och djupandas genom smärta återigen. Och gnyr som en hund. Det brukar inte komma så tätt, ibland kommer bara en eller två samma dag så jag var inte beredd och jag är oftast för stolt för att ropa på mina man och be om hjälp. Endometriosen ska inte få stoppa mitt liv, den ska inte få äga mitt liv och jag tänker leva på så vanligt det bara går brukar jag tänka. Bra för att orka driva bolag och var aktiv i rörelse och ordna med alla metoder som kan lugna ner kroppen men dumkorkat när det kommer till när det gör så ont så jag inte kan stå. Men min stolthet vill inte ropa på hjälp för något som jag har levt med i 20 år och kommer leva med i 20 år till - vad hjälper det att ropa på hjälp? Det är ju ändå bara jag som lever i min kropp och med den smärta som jag omöjligt kan bli av med, jag vill få det att gå ändå. Fungera. Leva. Följa mina drömmar. ”Men mamma, har du ont i magen igen? Gå och bajsa, det säger du alltid till mig!” hör jag min son säga, denna gången med sina tindrande glada och självklara ögon och sitt charmiga leende som om det är det mest självklara i hela världen. Han är inte orolig för mig längre för nu vet han att mina smärtattacker i magen inte är någon fara, allt är som det brukar. ”Du har rätt, jag provar” säger jag och skrattar när järngreppet släppt mig och vågen börjar klinga av. Det hjälper såklart inte och tack och lov är jag inte en av dem med endometrios som har problem med smärta varken på toaletten eller vid intimitet, jag vågar knappt föreställa mig hur det är ovanpå allt. Men idag vrider sig något vid äggstockarna och det är en sån dag, strax innan en blödning jag inte alls ska ha för de små vita minipiller jag stoppar i mig varje kväll året om ska stoppa både menscykeln för att underlätta endometriosen. Men det fungerar inte. Barnen får frukostmacka och det borstas tänder och min man kör med dem till förskolan och det känns mer som vanligt i kroppen igen men under dagen hinner jag få 3 liknande attacker och idag - dagen efter vaknade jag med sån smärta i hela äggstockspartiet och magen så jag trodde det låg ljummet rött blod i hela sängen. "Blev det så här nu" tänker jag och masar mig upp för att försöka ta kontroll över situationen men jag får gå dubbelvikt för idag gör det riktigt ont. Och här ligger jag nu efter en morgon där jag gläntade på känslorna för hur det är att leva med denna kroniska sjukdom och min smärtande kropp. Och just idag orkar jag inte vara stark, just idag känns livet så oerhört orättvist och smått hopplöst. Just idag hulkgrät jag när barnen hade åkt till förskolan och jag stod dubbelvikt i köket och smärtan strålade ut i hela kroppen från magen. Just idag sa jag högt hur ont allt gjorde och hur allt verkligen är till min man och just idag känner jag att det håller inte längre. Jag försöker läka mig holistiskt och det är nytt men jag fick snällt ringa endometriosteamet med läkare i Malmö och be om hjälp och inse att den hormonbehandling jag går på nu fungerar inte alls längre, inte ens lite. Jag behöver prova något nytt. Byta sort eller kanske skita i hormoner helt, vi får se. Men detta funkar inte längre. Där fanns inga tider att ge mig nu men jag är satt på kallelse för en tid och sen får vi se. Jag ringde mamma och hulkgrät lite till efter, för jag behövde hjälp att reda ut vad som är vad och ta modet till mig att sjukanmäla mig just idag. Vila. Boka om dagens möten och se till så jag kan lappa ihop mig inför imorgon som är en stor och viktig dag för mig. Då vill jag inte vara söndertrasad, skör och ledsen. Då vill jag vara mitt starka jag - med eller utan smärta. Men då vill jag känna att jag äger min kropp och mitt liv igen. Men först. En dag som sjuk och liten i vila. Tack Rickard som fick mig att ringa och mamma som hämtar barnen i eftermiddag och kör hit dem så jag slipper lämna huset. Mars är endometriosens månad när många försöker pålysa och upplysa om sjukdomen, här är en bit ur mitt liv med endometriosen och jag får ofta frågan hur jag orkar vara "så stark och positiv" och hitta på så mycket trots all smärta. Jag måste det, jag vägrar leva i denna känsla av orättvisa, hopplöshet, sorg och hjälplöshet varje dag. Då hade jag blivit deprimerad, sjukskriven och nedbruten för alltid. Just idag är jag det - men de allra flesta dagarna vaknar jag och väljer att LEVA. Att anpassa mitt liv så gott jag bara kan runt smärtan och får det att fungera ändå och det jag gör med min tid vill jag älska och brinna för. Alla bilder tagna av Maria Broström
