Hej vänner,Jag har gjort något galet... ni som följer mig på instagram har ju sett och ni som enbart läser bloggen kanske undrar var jag tog vägen, haha... Det fanns inte tid att blogga parallellt men jag gjorde en liten serie på instagram om resan mot Vasaloppet som skedde helt spontant under vår semester i Sälen. I lördags vinkade jag hejdå till familjen som körde hemåt på morgonen medan jag tog mig ut i spåret för att köra en sista 1,5 km innan min stora utmaning... Sen hade jag bokat in mig på en lavendelmassage i spaet och försökte sova så mycket jag bara kunde för urladdningen från beslutet att jag skulle stanna kvar när familjen åkte hem... jag bröt såklart ihop TOTALT i stugan när bilen hade rundat hörnet och kände "HJÄLP vad har jag gett mig in på..." men det var ju också väntat...Så hur gick detta till då? Roligast är nog att titta på mina småfilmer på instagram där man få följa med i mina tankar från måndagen i Sälen där jag ger mig ut i längdskidorspåret med en av mina följare - Matilda - som jobbar som skidlärare för att testa om jag kan lära mig att åka 3 mil på längdskidor på en vecka... Jag hade fått frågan från #Yoloklassikern som är 10 tjejer här från Höllviken som ska genomföra en svensk klassiker i år till förmån för Hjärnfonden genom att samla in pengar dit under tiden... Det är min nyfunna vän Julia som är i spetsen som själv drabbades av en hjärnblödning på grund av en godartad tumör som hon lever med i hjärnan och i gänget är även men bästa vän Louise men resten av tjejerna känner jag inte... Nu blev en av tjejerna tvungen att skippa Vasaloppet då hon hamnade akut på operationsbordet (allt har gått bra men återhämtningen tar ju tid...) och då fick jag frågan om jag ville stanna kvar i Sälen och åka med gänget på måndagen efter vår sportlovsvecka... Ja HELA Vasaloppet var aldrig uppe på kartan men eftersom det var öppet spår så kunde man välja på 90, 45 eller 30 och Julia tyckte ABSOLUT att jag skulle kunna klara 30 även om jag mer eller mindre aldrig stått på ett par längdskidor innan, haha. Så, på måndagen tog jag en lektion och lärde mig, det kändes superkul och min tränare trodde absolut på att jag skulle fixa det, på tisdagen åkte jag 4km med min kompis Lotten som skulle åka hela Vasaloppet och på onsdagen bestämde jag mig för att anmäla mig till Vasan30. En HELT galen resa - men det betydde att jag i lördags alltså stannade kvar i Sälen och vinkade hejdå till min familj... Och tog en taxi till en annan liten stuga som 6 av yoloklassikerns tjejer hade bokat där jag också skulle få bo... Och VILKET gäng sen, gud så kul vi hade och som vi skrattade från att de anlände i lördags (och körde fast bilen i snön...) till i måndagsmorse när klockan ringde 04:15 och det var dags att gå upp och bege oss till Vasaloppsstarten där tjejerna skulle starta... Jag peppade dem och kramade dem lycka till och hoppade på en buss till Oxberg där min start skulle gå först vid 09... På bussen mot Oxberg insåg jag att jag inte bara var supporter som skulle heja in de andra i mål - jag skulle ju också åka, haha. VAD TUSAN HADE JAG GETT MIG IN PÅ?!! Men här har ni mig i starten, bad någon ta en bild på mig och jag höll mig imponerande lugn när jag värmde upp, smet och kissade för 1000e gången och så småningom ställde mig i målet och såg skylten "vi ses om 9km" där första stoppet skulle vara - det kändes som att jag bara skulle fokusera på de 9km och inte tänka längre när jag begav mig ut - för jag hade ju aldrig åkt längre än 4km innan och nu skulle jag åka 40 totalt. Men 9km, det tänkte jag att det är allt jag behöver klara som start... och så gled jag iväg och trillade PANG på svanskotan i första backen, haha. Svanskotan som redan hade fått sig en rejält smäll en vecka tidigare så den är rejält öm nu kan jag säga men jag reste mig och kände att jag kunde fortsätta för den gjorde inte mer ont än innan i spåret... Och jag tog mig till Hökberg där blåbärssoppa och vatten väntade och väl där bröt jag ihop totalt av lycka - för att det FUNKADE. Jag hade åkt 9km, då visste jag att jag kunde åka resten och landa in i mål. Jag kände mig så stolt, stark och glad när jag gled vidare på min färd som skulle vara 1 mil till nästa stopp och väl där överraskade min tränare Matilda mig med att stå och heja på mig, jag blev så himla glad!! Lite mer vatten och kaffe och sen kom solen och jag fick njuta av sista sträckan hela vägen in i mål - I DID IT!! Det var OTROLIGT mäktigt att glida in i det klassiska Vasaloppsmålet under jubel och sträcka ut armarna!! Gulliga Matilda hängde en flaska om halsen på mig och jag grät så stolt jag var. Min kropp som gjort så ont genom många år, som jag kämpat med att läka och få frisk och stark - den FUNKADE!! Så otroligt mäktigt!! Jag tog en dusch och ladda om för att heja in alla de andra tjejerna i mål resten av eftermiddagen och kvällen och det var en dag jag ALDRIG kommer glömma i hela mitt liv!! Så stolt över alla tjejerna och så tacksam att jag fick lära känna dem, wow vilken grej att åka iväg på något sånt här tillsammans!! Jag har haft min Vasaloppet t-shirt sedan dess och sover med medaljen på nattduksbordet. VILKEN START på året känner jag bara!! Wow!
