9 februari 2022 och hela Sverige pratar om att "alla restriktioner släpps"... Det känns märkligt på något sätt - mötte en vän vid lämningen imorse som är artist som tjoade från parkeringen - ÄNTLIGEN!! VI BORDE FIRA!! Och ja det gick ju i rasande tempo här i slutet från att omikronkom och man kände ÅH NEJ INTE IGEN och för min personliga del som jobbar i eventbranschen så gick jag ner i ett nattsvart mörkt hål igen. Av ovisshet, osäkra leverantörer och brudpar och känslan av ännu ett år i kamp... men så kom omikron och på en månad så sa det POFF och sen kunde man ta sikte mot ljusare tider där pandemin förhoppningsvis äntligen är något vi kan lägga bakom oss.. Vad är er känsla? Lättnad? Kommer livet tillbaka nu? Jag satt vid frukosten och funderade på vad jag ska göra av denna dagen... Den här 9 februari 2022 när restriktionerna släpps och kom fram till att jag skulle boka en favoritrestaurang till lunchen och smsade en vän som också jobbar i eventbranschen om vi skulle äta där och ta ett halvt glas champagne och skåla. Hon var på och jag skrev vad vi skulle avhandla på lunchen: "Vi skålar och tackar pandemin för vad den lärt oss, vilka insikter vi kan ta med oss och vilka lärdomar och pratar om vad vi faktiskt är tacksamma för...." Så detta tänkte jag att vi ska klura på nu - det har varit SKIT SKIT SKIT!! Skitjobbigt, superoroligt, man har missat mycket och uppoffrat massor... Man har känt sig instängd... Man har känt sig ensam... Man har förlorat jobb och bolag för egen del och man har avbokat resor, fester och upplevelser. Men om vi bortser från allt det - så tänker jag på allt jag faktiskt tagit till vara på och lärt mig under pandemin... Och jag tackar den för... Att jag tog tag i min traumaterapi och arbetade på djupet med den, fruktansvärt slitsamt och jag var nära en utmattning av det men den investeringen har jag med mig för resten av livet nu när jag inte behöver bära den där ångestklumpen och PTSD-flashs längre. Det var tack vare att ALLA mina jobb ställdes in våren och sommaren 2020 och kände att tiden fanns att gå in i det. Att jag vågade gå coachutbildningen jag längtat efter i så många år. Även här tack vare att tiden helt plötsligt fanns. Att jag lärt mig mer om min kropp, själ och hjärta genom holistiskt välmående och själv kämpat med kost, andningsövningar, träning osv för att läka all min smärta jag haft från min endometrios och kroniska huvudvärk. Att äta typ alla måltider hemma gjorde att jag orkade våga prova på riktigt - och nu lever jag mer eller mindre smärtfritt! Att jag insett hur härligt det är att ha semester och ledighet på riktigt. Jag tvingades ju till det 2020 och efter det vill jag aldrig gå tillbaka till att jobba årets alla dagar. Jag prioriterar om mina jobb, min planering och mina projekt och strukturera upp mitt bolag utifrån att vara helt ledig på loven med mina barn (inte sommarlovet än så länge men kanske nästa år...) Jag har lärt mig hur närvarande jag vill vara med mina barn. Det är några av sakerna jag tackar pandemin för när jag nu hoppar in i bilen och ska skåla! Vad är du tacksam för? Hur maffiga är mina tulpaner jag har här hemma?? Ser ut som små konstverk... Sen ska vi skåla för 2022 och framtiden - men mer om det senare! Ha en UNDERBAR dag!!
