Innehåller annonslänkar Godmorgon från soffan som blev morgonens kontor här hemma... SÅ trött fortsatt, vet inte om det är endometriossmärtorna eller vad det kan vara som gör att jag känner mig sååå himla slut. Gör allt jag kan för att ta hand om mig själv med dagsljus, frisk luft, yoga eller styrketräningspass, magnesiumspray på muskler, spikmatta, varma bad, gå och lägga mig i tid, dricka mycket vatten och ni vet allt det där. Vila när jag kan. Ibland bara är man trött antar jag, och det ÄR Ju inte farligt att vara trött ska man alltid påminna sig om. Jobbigt - absolut - men när panikkänslan infinner sig mitt i natten av ett barn som inte sover tillexempel så lärde Isabella mig att tänka att trötthet är inte farligt - att acceptera och gå med känslan helt enkelt. Vi blir lätt panikslagna av tanken på att vi inte får sömn och "Nu kommer jag vara sååå trött imorgon!!!" men jag har lärt mig med 5-6 år av sömnlöshet pga barn att trötthet kan man leva med. Nu är det inte nätterna som gör mig trött dock för jag sover så mycket jag kan. Nya stjärnan som mer ser ut som en blomma, fanns i vitt också... Denna får bli en Noventstjärna med som kan hänga uppe November-frebruari för att ge lite ljus i mörkret tänker jag... Kanske är det mörkret? Omställningen? Eller bara ännu en våg efter det utmattande året som gått för min egen del? Alltså jag får såna bakslag på traumaterapin igen, eller nya vågor som sköljer över mig liksom med nya sorgliga minnen och tunga saker att bearbeta och nu har jag kämpat så länge och kommit SUPERLÅNGT - jag ser det - att jag kommit superlångt. Men så blickar jag uppåt och framåt och så inser jag att jag är långt ifrån klar fortfarande och det är såklart bergis en sak till som tynger ner och gör mig trött. Att det är flera dela till som kan bearbetas och liksom att jag fortfarande är I det. Inte förbi det - själva traumaterapin alltså, inte själva traumat. Det är såren efter det jag jobbar med nu- sånt som påverkat senaste typ 20 åren av mitt liv pga traumat som jag nu försöker lösa upp och eftersom kroppen minns så mycket så tror jag ju fortsatt att en del av mina smärtor av både huvudvärken och endometriosen faktiskt fastnat från sorgen - det låter superflummigt och det är inte hela sanningen såklart men jag tror verkligen att jag kan lösa upp vissa smärtor av att fortsätta jobba med att sörja klart allt som dyker upp. Och det kommer i vågor så det är bara att fortsätta åka med, bearbeta efter hand och acceptera, sörja och förlåta. Jo, nu när jag skriver så känner jag ju att tröttheten nog är sorg. Igen. Och matthet av detta sorgliga året som jag i det stora hela är väldigt TACKSAM för att det blev som det blev och att jag tog tag i all tid jag fick framför mig när så mycket jobb bokades av och faktiskt investerade i att gå till botten med traumat. Slitsamt och vidrigt och jobbigt men det blir ju bättre hela tiden. Det är en viktig resa och 2020 som ändå blev ett år av att vara hemma, av att boka av och ställa in tillställningar och fester och även jobb - att jag då istället gjort detta är ju faktiskt något fantastiskt. För traumat - det har ju suttit i mig i 15-20 år och påverkat mig omedvetet under alla dessa år så även om det på sätt och vis är mer slitsamt precis nu när jag river i det så vet jag att det kommer göra mig starkare framåt - jag kommer förhoppningsvis ha mindre smärta i min kropp rent fysiskt resten av mitt liv och jag kommer definitivt vara bättre på att ta hand om mig psykiskt - att acceptera vem jag är och hur jag kan ta hand om mig. Sätta gränser. Välja sånt som JAG vill och älskar. Jahapp, nu blev det lite djupt och tungt på morgonkvisten, så blir det ibland när jag öppnar datorn och bara skriver vad som kommer ur mig - men solen strålar in precis nu och jag kan nästan se energin i varje stråle som trycker sig igenom träden som vaja i blåsten. Det kommer energi ut detta och det kommer energi av att stanna hemma detta coronaår också tror jag. Inte nu - men när vi är förbi det och kan kramas igen, då har vi lärt oss så otroligt mycket om oss själva och om varandra. Det vill jag hoppas och tro. I brist på bilder så visar jag upp denna fina lilla gruppen som jag köpte och har tänd utanför killarnas sovrum varje kväll. August vill knacka på de små husens dörrar varje kväll och klappa "mamman, pappan och bebisen" och så säger vi godnatt till dem. Så fin vintergrupp tyckte jag och prisvärd - verkligen fin i trä så ett tips till er att kanske överraska till advent med? Nu ska jag kliva in i ett 2 timmar långt möte och sen väntar en promenad på lunchen till skogen vid havet, tänkte plocka lite grönmossa och göra dörrkransar till mamma och syrran också för de gillade min i år så mycket. Vet ni hur man gör såna kransar eller vill ni se?
