Hej på er, Tack för all omtanke på instagram. Jag mår okej idag, inte helt återställd efter den vidriga huvudvärksattacken som flög på i fredags... Mina smärstillande som hjälpt att avbryta och dämpa den där attacken senaste åren funkar inte riktigt längre och dem liknar mer så som det var när dem började komma för 10 år sedan så jag valde att skriva lite om dem denna gången och fick in lite input på instagram som fick mig att orka börja fundera på om vi ska kika på dem igen. Jag inser att det är 7 år sedan jag låg i MR-röntgen senast och avslutade att prova alla möjliga mediciner osv. Mycket kan ju hänt på 7 år.... Så dels har jag varit skakig, matt och öm under helgen och har fortfarande lite "bakisont" som jag kallar det även idag.... Och dels har jag varit rätt ledsen för att det är så här, jag har varit lite rädd för att jag inte riktigt minns allt de undersökte där i alla sjukhusbesök och akutbesök i Stockholm och för första gången på 7 år kom tanken upp att de kanske missat något så nu har jag begärt ut journalerna. Vi får se, orkar inte skriva om det just nu men det har varit en tuff helg helt enkelt och ovanpå allt med huvudvärken så sprack nog en liten chokladcysta i fredagsnatt från endometriosen så det hjälpte ju inte direkt välmåendet om man säger så. Slut på det självömkande meddelandet för vi har upplevt något FANTASTISKT också. Nämligen att Charles provade sin cykel för allra första gången: Det var svårt och tungt tyckte han men han GJORDE DET!! Nu tror jag vi väntar lite och satsar på att lära oss det ordentligt till våren när vädret är härligare att traggla i... Att trampa för att få upp fart, styra OCH hålla ögonen rakt fram är fasiken rätt mycket att lära sig ju så jag vill ha bra väder och gott humör när vi gör det men han var SÅ stolt över att vi vågade oss på en liten tur och stödhjulen gjorde ju att det inte var så läskigt som han trodde. Mäktigt! August sover skit igen och Rickard får ta allt stackaren så på torsdag kommer mormor och tar en natt med honom. Det behöver vi, för jag åker iväg på söndag så då har Rickard ensamnatt igen. Måste tankar på honom med sömn på något sätt, imorse lät jag honom sova längst möjligt och gav honom frukost på sängen och kaffe att ta med i bilen, det lilla jag kan göra för att visa min enorma uppskattning att jag slapp springa in och ut till barnen inatt. <3. Vi har lekt med tågbanan massor, bästa leken som killarna kan göra tillsammans. Eller dem har lekt, jag har vilat. Rickard tog med dem på utflykt i lördags också och igår var vi hemma hos mamma och pappa men idag är de i förskolan så jag har TYST omkring mig. Viktigt för återhämtningen. Att jobba vid datorn är väl sådär men jag missade ju arbetsdagen i fredags och man vet aldrig när det blir VABB just nu så jag vågar inte skippa mailen utan jobbar på - dock i pyjamas för att behålla en vilosamt känsla.... Ett mentorsamtal över telefon har jag idag med en elev men annars ska jag bara ha tyst omkring mig här hemma iaf. Hoppas på att den sista dunkande bakiskänslan släpper snart. Förutom att Charles cyklade så var detta när härligaste i helgen: Att han och jag lagade middag tillsammans som ALLA I FAMILJEN ÅT OCH GILLADE!! Jag grät av lycka, först pratade jag med Charles om den, att vi kanske skulle prova woka grönsaker med nudlar och han gillade nudlar sa han och så fick han vara med och välja vilja grönsaker som fick vara med och inte. Och han ville inte ha lök så det skippade vi, hemligheten var nog just att jag inte försökte smyga i sånt annat som han inte gillar och eftersom våra barn fullkomligt älskar grönsaker verkar det dumt att utmana med annat, det blev sockerärtor, gul paprika (viktigt, INTE röd enligt C....), broccolistam, broccoli, morötter, vattenkastanj, minimajs och kalla cocktailtomater att smaska på under tiden vi tillagade allt och lite soja. Nästa gång kan jag och Rickard toppa med salladslök tänkte jag eftersom det blev väldigt barnvänligt men åh så att att äta tillsammans där alla njöt. Så nu har vi en ny favoriträtt och ingen är gladare än jag! Nu - telefonmöte.
