Igår så pratade jag en lång serie på stories om det här med att sänka kraven, sänka tempot och få in lite mer återhämtning i livet... Jag var på min första timme med osteopaten igår och hon lyfta på locket till vad som faktiskt ÄR just nu i mitt liv men som jag vägrat se --> varningsklockor för att bränna ut hjärnan och kanske kroppen. Hon tog liksom upp en stor STOPP och PAUS knapp och fick mig att inse att jag måste slow it down a bit fastän jag inte vill... Och jag blev skitledsen - såklart - för jag vill ju köra på nu när jag äntligen börjat jobba. Hjärnan är kreativ och skriker GASA men kroppen skickar alla möjliga signaler om att pausa och återhämta mig snarare... Jag tänker ju inte på det men som hon påpekade så har jag ju haft typ 5 års sömnbrist mer eller mindre konstant. Det började när jag höll på med IVF till och från eftersom jag mådde så dåligt, sen hade jag så ont och sov skit under gravidteten med Charles och sen kom han och ja... Vi vet ju alla hur extremt lite sömn vi fick där de första 2 åren och sen blev det äntligen lite bättre när han var runt 2-2,5 år men vi väcktes ju ändå 2-3 gånger per natt vilket jag då tagit som "bra nätter och normaltillstånd" och inte reflekterat över att även det är ju rätt avbruten sömn... och sen var det dags för skitsömn med gravidtet igen och bebistiden och just nu är det bara kaos för August sover SÅ dåligt så vi går på knäna. Igen. Och denna gången var där mindre på sömnkontot att ta av och återhämningen är svår när det är full fart på helgerna. Så ja. Sömnbrist är ett ord jag inte velat förhålla mig till men jo, hon har ju rätt... Och sedan lyfte hon att dessutom ha konstakt smärta ovanpå det, en molande smärta som pockar dygnet runt och ibland sticker iväg till riktigt jäkla smärta så jag måste ta tabletter och vila, ja det påverkar ju också såklart. Jag tänker inte på att jag har ont i hela tiden för jag vill inte känna mig sjuk men jo, det tär ju det med... Dessa två insikterna kommer jag ju till när folk pålyser det, och då blir jag ledsen och tycker synd om mig själv och förstår varför jag är så.... matt ibland... Hon, precis som många andra läkare, tryckte på att jag inte ska träna så hårt nu och att bootcamp och löpning är något för framtiden - förhoppningsvis- när jag återhämtat mig och mår bättre. När jag inte har så ont. När jag sover lite mer... Det vill jag ju inte lyssna på men i söndags när jag stack ut och kämpade mig joggandes sååå sakta igenom 5km så kan jag ju bara konstatera att det gav varken energi, styrka, kraft eller glädje. Det var bara pannbenet som ville bevisa för mig själv att jag inte är sjuk, jag kan pusha mig själv (eller köra över mig själv om vi ska vara ärliga...) och springa ändå. Trots att jag vaknade med ont i magen, tung kropp, kraftlöshet och trötthet i hela kropp och själen och en dov huvudvärk. Så jag joggade ändå men jag hör ju vad läkarna säger - det äter ju på min kropp snarare än ger. JUST NU. Jag få hoppas på att det blir bättre i framtiden. Men det är inte kul och jag grät när hon pålyste det för jag kände för första gången att ja - du har rätt. Jag måste tänka om. Så jag avbokade bootcamp jag hade anmält mig till att köra igång igen och landade i att jag måste lära mig att ta träning för vad jag klarar dag för dag. Inga planer och inga etiketter ("jag är en löpartjej, jag är en bootcamptjej, jag yogar varje morgon" osv osv osv, idéerna om att jag vill hitta balansen och kontinuitet varje vecka) och ADLRIG MER köra över mig själv när kroppen så tydligt signalerar att just den dagen ska jag inte styrketräna eller springa - då kanske jag kan gå en promenad, yoga, stretcha eller vila istället och försöka lära mig inte se det som ett "misslyckande" utan en lyckad respons på vad kroppen och därmed jag behöver. Men det är svårt - SÅ svårt för då känner jag mig sjuk... Och det gör mig ledsen... Ibland ger ju faktiskt den där löpning något, de dagarna som jag känner mig frisk, pigg och stark. Då kommer jag hem SÅ stolt och glad över att jag sprungit. Och då kanske det ÄR bättre att springa trots att jag får mer ont efter - för då GER det mig energi så tydligt.. Jag måste lära mig skillnaden. Det var det ena hon lyfte på locket till... Sedan var det det här med återhämtningen. Pausen. Att vila. Att tillåta mig ligga raklång och bara vila kroppen och hjärnan - för hjärnan är ett större problem här än vad jag velat erkänna inser jag... Den går på HÖGVARV konstant med olika todolistor, inköpslistor, julklappslistor, fixa-grejor-hemma-listor, presentlistor, vänner-jag-vill/borde-höra-av-mig-till (och allra helst skicka typ en blomma eller choklad av kärlek och boost till dem)listor osv osv osv. Kolla mina stories, för när jag pratade om det igår och skrev om det så blev det SÅ tydligt att min hjärna pausar och vila. Förutom när jag kollar på skitTV som Bachelor eller så... Då stänger hjärnan av och vilar. Kroppen med. Och det var SÅ många som kände igen sig, som skrev DMs till mig och sa TACK för att jag lyfter på den här rusande list-hjärnan som vi är så många kvinnor som håller på med omedvetet... Jag har ingen lösning än på hur man ska lugna ner den så just nu är det viktigaste för just mig att dra i handbromsen och lägga in återhämtning i livet. Kolla på Bachelor vilandes i soffan. (Och sen skriver jag alltid upp allt som ploppar upp i mitt huvud i olika listor i telefonen för att bli av med det från huvudet - MEN det kommer ju nytt konstant så även om det hjälper så fylls det ju bara på ändå...) Och direkt tänker jag att jag borde yoga varje morgon för både kropp och paus i hjärnan (som meditation) och osteopaten stoppade mig direkt -INTE lägga till saker på listan. Förväntningar som jag sedan känner mig misslyckad kring. TA BORT OCH SKALA AV. Pausa och vila allt vad jag kan och ta kroppens signaler på allvar. Så där står jag nu, jag har fått upp ögonen för det - och det var så många fler som fick upp ögonen på instagram igår men jag har lång väg att gå framåt och ni får följa med mig såklart. För jag måst vila både hjärna och kropp. Framförallt min HSP-hjärna. Och min "ALERT!!! MINA BARN BEHÖVER NÅGOT AV MIIIIG!!!!" hjärna som går på speed hela tiden. Och min effektivitetshjärna som alltid vill få in så mycket på ett så ett EFFEKTIVT sätt. Hellre fått gjort mycket och få kicken från det än att ha gjort ingenting och vilat. Jag ÄR ju en människa som är van vid att leva så här och jag ÄR ju en energisk, effektiv människa som är van vid och till och med gillar att leva mitt liv snabbt. Så här är där jag känner mig kluven - för ja trivs med tempo, jag ser dem som lever sitt liv i ett långsammare tempo än jag och det passar liksom inte mig - det är inte jag - det gör mig ännu mer stressad. Så att försöka förändra mig själv och tro att jag ska meditera, köra headpsaceappen och ha lugna jag-gör-ingenting-helger är ju inte heller rimligt. Då kommer jag misslyckas även inom det och känna mig stressad, så jag måste hitta MITT sätt. Ett sätt där jag kan få vara jag - med mitt snabba temp, kreativa hjärna, omtänksamma HSPfixhjärta, effektiva projektledaren MEN som jag då får in återhämtning och vila i betydligt mer. Gasa och bromsa med betydligt mer broms helt enkelt, det är SKITSVÅRT men det är så jag tror jag måste prova nu. Kvinnor - vi måste sänka kraven. Vi försöker vara världens bästa föräldrar, ha härliga hem, köpa miljömedvetet, laga mat ekologiskt, vara roliga föräldrar som hittar på aktiviteter, vi försöka träna 3 gånger i veckan men ändå hinna dejttid med sin partner och kompishäng... Vi försöker träffa familjerna och kusinerna och vi förösker fixa trädgården.... Det är för mycket av allt. Det är för höga krav på oss själva och dem måste sänkas - jag vet inte hur men jag har för höga krav på vad vill få ut av en vecka och jag känner mig misslyckad allt för ofta. Inte för att det inte är perfekt utan för att det ens är good enough. Och det måste jag lära mig är okej. <3
