Innehåller annonslänkar Måndag betyder ju lunchträning och lunchdopp också - check! Jag lever i detta settet från HM och jobbar på med bröllopen och försöker tyda restriktioner och gissa hur det kommer vara i augusti... Idag är det en JOBBIG dag att vara bröllopskoordinator minst sagt, oerhört mycket ovisst och kämpigt att jobba med... Förra veckan däremot hade jag ett riktigt roligt möte med Frida Kummelfedt som bor här nere i Skanör och har en fantastisk blogg och instagramkonto med massa boost för självkärlek, självrespekt och att bli av med kroppshets. Då bjöd jag på fika utomhus som ni ser och vi satt och pratade i nästan tre timmar om allt från trauma till tankespöken om kroppen till IVF, blomstervagnar, influencerskapet och försörjning. Och så lite bokdrömmar och annat såklart, otroligt inspirerande och peppigt och härligt utbyte! Här har ni henne: Och här hade ni mig i min favorit skjortklänning som jag såg blev er favoritskjortklänning med. Kul! Efter fika (kakorna köpte jag färdiga glutenfria, himla skönt ändå att det finns en hög med saker som ser "vanliga" ut som man kan köpa hem och ha vid tillfällen när man inte orkar förklara att man är glutenfri osv) så behövde jag slänga ihop en lunch snabbt och då blev det denna tallriken full med godsaker. Scrambled eggs är min nya favorit framför att få till en omelett. Tillbaka till samtalen med Frida, jag frågade henne hur man ska tänka när ens hjärnspöken vill säga till en att man är ful - och om hon fortfarande kan få såna tankar eller om de liksom aldrig kommer och hon berättade att de kan visst dyka upp men att hon är så tränad i hur hon ska bryta ner dem om de kommer. Framförallt att det inte GÖR något om det känns som en putmage-dag eller en "åh vad jag hatar mina utslag i ansiktet" dag. För man kan alltid tänka att "okej nu känner jag att det är tråkigt att jag har en put-mage dag men det ska inte förstöra min dag ändå!" och så tar man på sig något man känner sig snygg och bekväm i iaf. Jag tyckte det lät klokare än att försöka sträva efter att tankarna ALDRIG mer ska dyka upp för hjärnan hittar ju på mycket strunt - man ska inte alltid tro på hjärnan och alla tankarna vet ni. Den ljuger lätt för en. Jag har dagar när jag tänker att jag inte kan visa mig i något som inte är knälångt för alla mina celluliter - jag fick dem när jag var tonåring men min hjärna anser fortfarande att det är fult och fel och att jag inte borde "vara en sån som har det" så då tänker den ut att jag ska dölja det - så kan man TRO att jag inte har det. Eller så som min hy är i ansiktet jämt efter år av hormonkaos. Jag tittar noga på alla mina andra 35åringa vänner och de har varken finnar, bölder, ärr eller prickar från acne och jag ser mest ut som en prickig korv och det matchar inte hur jag varit - förr hade jag alltid bra och "fin" hud och det har liksom varit något jag aldrig behövt tänka direkt på. Nu stör det mig ofta och jag skäms för det - för det känns som det är mitt fel. Jag vill inte ha det så, jag vill inte att tankar om hur jag borde se ut ska ta något fokus alls, jag vill bara vara den jag är, försöka må bra i kropp och själ och vara stark nog att leka och göra roliga saker. Jag borde verkligen inse att jag komma ha ett prickigt ansikte och gropiga lår och äga det istället. Sån är jag. Har ni några bra knep för hjärnspöken om utseende?
