Godmorgon fina, trygga ni. Jag fick ett så fint men tungt DM av en kvinna som tackade mig för min #metoo video som jag la upp den där dagen när metoo brakade loss och ni som följt mig länge vet att jag nu går traumaterapi för något som jag utsattes under en längre tid i min ungdom och jag förstår att man vill veta vad som hänt, varför jag mår så dåligt, hur det kan komma upp nu helt plötsligt osv - det är det svåra med att vara så pass öppen som jag är - att många vill ha exakt hela kakan och veta allt för har man sagt A så ska man säga B.... MEN - så här är det. Jag har inte berättat för NÅGON vad som hände under de åren, ingen i min privata sfär vet exakt vad som hände heller och jag själv har inte ens vetat för jag har blockerat hela detta trauma totalt så jag varken kan eller bör eller vill berätta vad som hände och jag hoppas att ni förstår det och lämnar det där. Jag går igenom en otroligt tung traumaterapi nu men med otroligt bra människor som hjälper mig igenom det. Alla pusselbitar faller på plats - i fem år har jag levt med PTSD utan att veta det och hela min kropp började reagera med panik från för 6 år sedan när vi genomgick IVF egentligen men jag förstod inte signalerna min kropp försökte signalera - paniksignalerna när jag inte kunde styra över vad som skulle hända eller göras med min kropp så som ivf, undersökningar, att vara gravid och en allmän "klappa på magen och kommentera utseendet" kvinna, att förlösas på ett eller annat sätt, att amma..... Att låna ut sin kropp helt enkelt som alla otroliga kvinnor som försöker bli gravida - ära gravida - tar hand om en bebis gör.... Som är det finaste man kan göra egentligen när man önskar få barn MEN som i mitt fall parallellt också triggade igång minnen och filmer i kropp, själ och hjärna som jag ignorerat och grävt ner totalt. När jag blev gravid med August så visste jag lite mer men långt ifrån allt jag hade varit med om så jag tog hjälp i hur jag skulle ta mig an graviditeten denna gången och förlossningen och tiden efter med en bebis som är så otroligt psykiskt påfrestande av allt fysiskt som det kräver av en som kvinna och mamma.... Och nu har de sista pusselbitarna fallit på plats och hela SKITEN rent ut sagt är uppe till ytan i mig och det är vidrigt, hemskt, sorgligt och gör så jävla ont rent ut sagt men nu ska skiten städas bort och kanske berättar jag någon dag om många år. Kanske inte. Men efter att inte ha sagt något alls under så många år - aldrig berättat för någon eller ens insett själv vad jag varit med om så är jag nu rädd att jag istället ska vara gränslös i att dela med mig av allt detta och skrika ut det istället och det tror jag inte hjälper mig egentligen. Även om det kanske dels hade hjälpt andra som varit med om eller inser att de är i liknande situationer och även hjälpt er såväl som mina vänner och familj att förstå mig. Jag avskyr ju att bli missförstådd så därför är det så lätt att jag berättar, förklarar och förklarar lite till. Som nu. Jag skulle inte skriva något men orden rinner ur mina fingrar. Det är en stor sorg, en stor chock och ett arbete av att respektera mig själv, sätta gränser, ta hand om mig själv och sörja och förlåta som jag håller på med nu. Och det är slitigt och jag vet inte riktigt hur jag ska blogga under tiden, för jag är van vid att skriva av mig om tankar och känslor som de är precis här och nu - och jag skriver om detta idag men kommer inte benämna det mer framåt sen, så vi får se. Kanske skriver jag bara om skönhet. Kanske skriva jag om våren om corona eller om inget alls. Jag tar en dag i taget just nu. Och just idag är barnen på förskolan för första gången på 2,5 vecka och jag ska jobba och vara med i ett liveseminareie typ vid tolv och rensa mailen och planera upp våren och sommaren med bolaget. Allt är något förvirrat nu med corona-situationen minst sagt. Men jag får återigen säga att jag är tacksam för att jag tvingades bli ledig just nu gjorde att jag tog tag i att boka traumaterapin och nu tar jag denna tiden till att läka och blir hel. Det föll sig så och det var nog meningen, så kommer jag förhoppningsvis vara starkare än någonsin i höst när jag misstänker att jobbet brakar loss upphöjt till 1000 igen. Bänken på översta bilden finns i Skanör och jag fotade den i lördags. Så fint. Var rädda om er, kärlek!
