Åhhhhhhhhh!!! Skit också, igår flög en gigantisk huvudvärksattack på mig igen, sååå så vidrigt och jag är helt öm och smärtbakis idag... Det började med att jag hade ont i huvudet på morgonen, en kass lämning där C blev superledsen och vi kämpade oss igenom det så att det blev en sorgsen vinkning till slut i fönstret bara men det gör så ont i mammahjärtat och i huvudvärken som redan var sprängande... Väl hemma gick jag en försiktig promenad i solen och försökte dricka mycket vatten och vila hjärnan men efter lunchen stack huvudvärken iväg till en klassisk huvudvärksattack igen. 2 veckor sedan sist och nu kommer de tätare än på länge vilket är sååå så tungt... Vet att ni är många som inte vet exakt om min huvudvärk så här kommer en kort recap: Det är ju inte migrän, inte hortonshuvudvärk och inte spänningshuvudvärk (jag har varit hos sjukt många neurologer, gjort MR-röntgen, ryggmärgsprov och allt möjligt och de hittar inte felet så nu har jag slutat gå till läkare för att leta...) Diagnosen blev en new persistent daily headache variant som när det blir såna här attacker känns som Hydrocefalus (vattenskalle) när det trycker på - exakt så som det är beskrivet när man läser om hydrocefalus är så som det känns när jag är i en attack. Att det gör ont i HELA huvudet, inifrån och ut och som att hela hjärnan svullnar upp och trycker på så hårt inifrån och utåt så det känns som skallen ska spräckas. Det stegrar upp och när det är som värst så signalerar hjärnan till mina tankar "NU DÖR JAG" och första åren fick jag ju panik då och spände mig, skrek, grät, kastade mig på golvet och var livrädd vilket förvärrade och gjorde att jag hade såå ont i musklerna och kroppen efter. Hela kroppen hamnade i panik - nu är jag van så när hjärnan skriker att jag dör slappnar jag av allt jag bara kan och tänker att det går över till slut, jag kommer inte dö... Tänker att det nog är likt att ta sig an värkar (har ju bara tagit latensfasvärkar) typ men just känslan av att slappna av i en värk och tänka att varje värk är ett steg närmre att man får träffa sitt barn - att försöka vända smärtan till positivt att det går framåt i sin hjärna.... Slaaappnaaa aaaaav trots att hela kroppen vill spänna sig i panik av smärtan. Just nu på kontoret, med en av mina kristaller och kaffe... Så, i några år funkade Citodon mot den där attacken men den funkar inte längre.. Just nu har jag inga mediciner alls som fungerar (provat MÄNGDER - både förebyggande som man går på hela tiden och olika smärtstillande vid attack men inget funkar) utan det enda jag kan göra är att försöka slappna av och lindra så gott jag kan och ta mig igenom det.... Med spikmatta, kyla mot huvudet, ligga i sängen i mörkt rum osv... Och just nu går jag ju till en legitimerad osteopat där vi försöker ta oss an hela min sjukdomsbild och hela min kropp och själ och så försöker vi läka den och hitta rätt, framförallt med ryggmärgsvätskan och det känns HELT logiskt att vi jobbar försiktigt (ni anar inte hur försiktigt, jag känner knappt att hon rör mig....) med detta och jag tror jag är på rätt resa men just nu är det extremt många bakslag... Jobbigt och vidrigt men jag försöker lita på processen... Endometriosen, ptsd, hsp, duktig flicka..... - allt försöker jag få ett helhetsgrepp om nu och sakta, sakta ta hand om mig och hitta rätt. Jag visste inte ens om att jag genomgått övergrepp innan jag fick mitt första barn, jag hade blockat det helt ur min hjärna... För några veckor sedan var första gången jag blev utredd av en psykolog på riktigt och efter 2 timmar så konstaterade hon ptsd vilket jag har svårt att vänja mig vid men när jag läser på om det så blir det ju svart på vitt sant att det där händer mig vid trigger-tillfällen. Och det är också vidrigt och det har säkert också med allt att göra.. Så jag är på en smärtresa nu med ALLT fysiskt och psykiskt och allt går i vågor och jag inser att denna resan jag är på nu kommer ta tid, lång tid men jag känner i hela mig och i magen att jag är på rätt resa och det är det viktigaste. Igår kunde mamma avboka allt sitt och stanna och hjälpa mig, pappa kom ner till skåne med ett tåg från stockholm (han skulle alltså ner till skåne redan men åka hem till huset) och han tog sig med bussar hit och hjälpte till också.. .Rickard försökte boka om så han kunde flyga hem tidigare men det gick inte och jag hade ju backup så allt löste sig, var bara ett möte mamma var tvungen att ta när jag skulle hämta barnen och jag vågade inte köra bil för jag hade så ont så jag släpade mig dit med vagnen, frisk luft och långsam promenad funkade okej men det smärtade... Ännu mer smärtade det att vi skulle egentligen på playdejt i malmö med syrran och C var SÅ taggad såklart på det men när jag kom och hämtade och sa "mamma är sjuk" så förstod han med sitt stora hjärta och sparkade hela vägen hem och pussade på min panna och klappade på mig- Världens mest omtänksamma fina son. Nu ska jag vila <3.
