Hej November, ännu mer höst och en ny vecka. Igår sa jag högt att jag skulle vakna lite mer kärleksfull idag och att verkligen börja om utifrån en ny vecka. Så imorse serverade jag gröt med chiafrön, havremjölk och egenkokt äppelmos till mig och Rickard och sa skämtsamt att nu när det är ny vecka och vi ska vara "nya människor" (försöööka vara mer positiva i denna eviga avbokningscirkusen man tumlar runt i...) så är det bra om vi börjar veckan med havregrynsgröt så vi står starka, haha. Så nu jobbar Rickard hemma igen och vi har lagt upp en plan för var vi ska sitta och hur vi ska försöka få detta till en mysig grej och inte något som blir jobbigt när båda har telefonmöten hemma stup i kvarten. Separata rum men lunchdejta - borde ju bli hur mysigt som helst nu när jag är lite mer van och uppmärksam på hur det blir för mig när någon annan är här hemma på mitt hemmakontor som jag gillar att ha knäpptyst 8 timmar varje dag... Sist blev jag tokig i slutet och eftersom de har världens största kontor i Lund på Rickard jobb med många våningar och alla kan sitta i eget rum så har han kunnat jobba där en hel del (ingen åker kollektivtrafik och oftast har de varit typ 5-7 st där samtidigt bara) så började han jobba från kontoret igen men nu är det 3 veckor med skärpta riktlinjer så då jobbar även han hemma så mycket han kan såklart. Och nu känns det faktiskt mysigt när jag inventerat lite i mig själv, haha. Det stormade rejält inatt så nu börjar de sista löven falla från träden men de är fortfarande rätt varmt och skönt här nere i Skåne... Vi har lekt ute nästan hela helgen och efter att vi laddade ner Pokémon GO är det ännu ett tillägg för att komma ut i familjen och hitta på något tillsammans, kul tips för 5åringar! Charles vill ju mest spela fotboll så det känns kul att ha hittat något annat att göra utomhus och dessutom tillsammans som familj! Och så här kan det se ut när man gör det tillsammans med sina kompisar! I lördags smsade vi våra vänner (dem vi alltid umgås med) att vi hade laddat ner denna appen och frågade om vi alla skulle ses på stranden så kunde stora barnen hålla på med det och de små gräva lite och så kunde vi fika. Inte visste vi att vi skulle fånga lite överraskande solstrålar och solnedgången där nere denna lördagen - sån lycka! Pokemonjakten pågår - detta är de tre killarna som skolades in tillsammans för snart 4 år sedan på en helt ny avdelning på vår förskola och där fann vi föräldrar alltså varandra och sen fick vi småsyskonen under samma år och bor nära varandra så vi blir karantänkompisar tänker vi även om vi helst ses ute. Ingen av oss umgås med andra förutom familjen och vi jobbar hemifrån så det känns tryggt att ha pratat igenom hur alla ser på det. Ena familjen här är ju dem jag kallar "grannarna" och vi har bestämt att vi ingår i varandras familjer för vi bor på samma gata och umgås jämt och våra barn är liksom varandras barn för det känns som jag och Louise har blivit systrar mer eller mindre. Och med anledning att vi flyttade till samma gata i december för 4 år sedan och skolade in våra söner på samma förskola så fann vi varandra ganska snabbt i det och Louise hade läst en del om vår IVF-historia när de gick igenom sin och sträckte ut handen och jag tog den. Och den andra familjen är faktiskt pappan en kille som Rickard spelade fotboll med när de var små och bodde i Småland - så det blev rätt naturligt att vi sträckte ut handen där eftersom de också flyttade till Höllviken precis samtidigt som oss och inte heller kände så många. Så 3 små killar som börjar på samma förskola, historik och igenkänning i de vuxnas situationer och här står vi idag och firar midsommar och höstlov och allt möjligt tillsammans. Jag är så oänderligt tacksam för det, Och så de små på berget... Vi hade alla tre en IVF-historik så när vi klurade på syskon så var det ju med i hjärnan helt klart - hur ska man orka hålla på med sprutor och hela den processen när man redan har en liten? Och att vi skulle få vårt andra barn samma år kändes liksom inte som något man ens vågade drömma eller hoppas på men så kom dem utspridda över 2018 de där små... Och nu börjar även de bli stora och de går på samma avdelning de där tre småsyskonen - sån win för oss att alla funkar så bra ihop och våra barn är trygga som syskon nästan alla 6 och leker vitt och brett. Ibland kan en annan storebror leka med Charles lillebror eller så sitter Charles och läser bok för någon annans lillasyster. Otroligt fint. Och medan solen gick ner dukades det upp med festis, kakor, bullar, varm choklad och en liten irish minsann... Så gott med varmt ute och någon hade smugit med årets första lilla lussebulla minasann. Lyckan. Livet. Och vännerna! Jag hade en rätt tuff dag helt ärligt så jag grät två gånger på stranden och skrek en gång på barnen. Så kan det bli men jag känner mig så trygg med dem andra som visste vad jag gick igenom i helgen och som peppade, lyssnade och stöttade. Tänk att ha så fina vänner. Och tänk att jag fick äta min första lussebulle på stranden i solnedgången i år! Vilken kombo inför Novent som nu äntligen är här!! Tack och hej orangea pumpor och halloween - nu börjar julmyset och i November så brukar jag börja plocka fram allt som liksom är mer vintrigt och som lyser upp men inte det mest juliga... Som ljusslingorna i trädgården, genomskinliga glasgranar som får bilda en liten skog och ljuslyktor och snöflingstjärnor som ger pirret i mörkret. Välkommen Novent!
