Godmorgon eller god förmiddag får jag säga för klockan har hunnit slå 11 och vi spenderade den ungefär så här: Myyysh som vi säger, haha. Han är så rolig nu August och säger så klockrena saker och har man tur kan man äntligen börja lirka med honom att han kan göra saker själv istället för att protestera som att klä på sig eller gå på pottan. Lirkandet har inte funkat alls i senaste fasen men nu börjar det lossna lite känns det som. Idag kom vi ut i snön utan protester av all påklädning av overaller och strumpor och allt som vägrats annars, vet ni hur ofta han går utan strumpor? Haha, barfota älskar som sin mamma. Och så ska han gå mycket själv nu, gå och dra pulkan eller gå och rulla vagnen framför sig istället för att sitta i den, det gäller att ha tidsmarginal helt enkelt för det är så mysigt att gå med honom när han stapplar iväg. Jag tror det är sista snödagen i Skåne idag, det vankas plussgrader och jag börjar känna lite för-vårfeeling för fåglarna kvittrar som galningar här ute hela dagarna. De är också redo och det låter som när man går omkring på Paris gator under våren, bara att blunda så är man nästan där... En annan grej jag gjorde igår var att vara på läkabesök och diskutera min PMS-medicin vidare. Jag ringde ju Kry desperat mitt i ett brinnande PMS-tillstånd och nu ville jag gå till husläkaren här och diskutera hur jag ska tänka framåt och kika på rätt dos och det var tuffare än jag hade tänkt mig för jag satt rätt upp och ner framför läkaren och grät och grät bakom mitt munskydd. Vi höll avstånd såklart och jag är förvånad att man inte kan göra såna här läkartider där undersökningar inte behövs digitalt men det var ordnat på mottagningen så man verkligen kunde hålla avstånd och man är där en kort stund bara. Efteråt var jag heeelt slut av att ha gråtit ut allt i bilen, det är fortfarande tufft psykiskt och fysiskt för mig med allt från förra året och just nu behåller jag mycket av det privat och för mig själv men jag ville bara dela det - att jag mår fortfarande sådär till och från och känner sån oerhörd sorg, trötthetskänsla och osäkerhet i mig själv av allt. Men, jag behöver fortsätta ta hand om mig själv, läka och jag har kvar min traumaterapi men med längre tid emellan numera. I perioder har det lättat enormt och i perioder är det fruktansvärt tungt, på torsdag är det dags igen och jag hoppas det lättar lite efter det. Kanske orkar jag dela min historia någon dag men just nu är det för tungt. Alla människor bär på en osynlig ryggsäck full med erfarenheter, sorg, utmaningar och allt möjligt som vi inte kan se - ha alltid med det när ni möter människor. Det finns så otroligt många faktorer som spelar in i varje människas liv som vi aldrig kan veta om. Jag tänker på en sån enkel grej som att ifrågasätta varför ett barn åker vagn och inte kan gå själv "för hen är si eller så gammal". Det är troligen så att barnet kan gå själv - eller så kan det inte det. Men det är nog så att det barnet och den föräldern vet det bäst själv. Och att det finns anledningar till varför barnet åkte vagn. Eller ett barn med napp mitt på blanka dagen eller som har blöja "trots" en viss "ålder". Att ifrågasätta och kritisera det är liksom bara så himla onödigt för det finns troligtvis anledningar och aktiva val dessa föräldrar gjort kring varför det är si eller så. Utifrån den familjens prioriteringar, värderingar och förutsättningar. Ett barn har ketchup på sin mat - all sin mat - och någon annan äter inte ketchup alls men äter godis varje helg. Ett barn kan cykla och ett annat är rädd för fart. Alla måste inte göra likadant och alla har olika förutsättningar. Samma sak med barn som med föräldraskap som vuxna. Alla har olika förutsättningar och olika osynliga ryggsäckar vi aldrig kan veta något om. En liten tisdagstanke som flög upp i mitt huvud efter att jag suttit där i bilen och gråtit och gråtit av matthet, trötthet och sorg som jag inte delar med mig av här i sociala medier lika aktivt längre då jag måste ta hand om den själv just nu. Men så kan det vara och jag ville bara påminna om det. Kärlek!
