Idag är det 6 år sedan vi tog denna bilden… Tredje IVF:en hade resulterat i ett litet 2dagars ägg som nu äntligen satt i min mage och allt var så skört men så spännande och förväntningarna och förhoppningarna skakade kroppen även om vi försökte ”inte tänka för mycket på det” —> hur tusan man nu gör det när det är ALLT man vill tänka på, hoppas på, börja drömma om vad det kan bli för en liten filur och skrika ut det till världen. Jag tog inte så mycket bilder under IVF:ens gång och jag kan ångra det lite men jag vågade inte för tänk om det inte lyckades, denna bilden är från äggplocket sista gången tror jag.... Det var det vidrigaste att veta att jag skulle åka in och genomgå något som gjorde så ont och kändes som ett övergrepp även om personalen var FANTASTISK så jag lockade håret kvällen innan för att ha något annat att tänka på, haha. Små grejer som gjorde att jag hade kontroll på NÅGOT iaf. Skräck, sorg, glödje, förhoppningar, rädsla - ALLT kommer i paketet som heter ”IVF” och jag är så fruktansvärt tacksam varje dag för att fröet valde att växa sig starkt till en bebis i min mage och den bebisen är idag 5 år gammal och heter Charles. Det är ett mirakel och vi känner enorm tacksamhet varje dag!! MEN det märkliga är att jag känner också en sorg idag - eller jag känner av sorgen jag kände då. Den sitter i mig, jag känner det i hela kroppen idag, kämpandet och rädslorna och mattheten av när det inte gick. Det där med att "man glömmer allt när man har barnet i famnen" stämmer inte riktigt för alla - att det är "värt allt" som så många vill tjata om till dem som kämpar är ju SJÄLVKLART. Det förstår man ju till och med där och då fastän man inte har barn!! Men att man glömmer stämmer inte, däremot så känner man ju enorm tacksamhet och en massa andra saker också - men för mig sitter ändå sorgen kvar i kroppen. Alla sprutorna, all oro. Det sitter som ett minne. Denna suddiga bilden är från några dagar tidigare när vi fick veta att vi skulle få sätta in ett befruktat ägg - ATT DET FANNS NÅGOT!!!! 2 ägg överlevde sista gången och vi var så oändligt pirrig och glada den där kvällen. Jag tänker på er som kämpar nu, som får beskeden vi också fick när det inte går, när motgångarna är så stora och hopplösheten känns enorm och jag vill bara säga att alla känslor är okej och får ta plats i det där svåra och att man FÅR fortsätta drömma och hoppas och tänka på det dygnet runt för det är ens allt ju när man kämpar. Idag tänker jag på alla er vara frö inte varit just ert frö än och hoppas att det händer snart 💗. All kärlek, ha en fin fredag!
