Hej älskade fina ni, som jag saknat er!! Faktiskt!! Så här är ett hjärta jag fotade på vår himmel från stranden en dag när ett flygplan flög förbi och förgyllde himlen åt oss alla med detta... Det är till er - för att ni orkade vänta på att jag tog en paus. TACK. Den var välbehövlig trots allt, jag trodde nog att jag skulle känna för att blogga men jag har stirrat på datorn morgon och kväll där den legat på skrivbordet och tänkt "nu skulle jag kunna skriva något...." men sen har hela kroppen skrikigt "NEJ" och jag har känt att det är inte dags än. Jag behöver fortsatt paus. Jag KAN skriva något, jag TYCKER att det är härligt att skriva men jag valde varje gång att vila istället för att skriva vilket var klokt. Kolla på något serie... eller lära mig spela back gammon med min man.... eller bläddra i en tidning... eller helt enkelt gå och lägga mig. Men nu kan jag verkligen ärligt säga att jag mår lite bättre. Jag är inte lika slut längre även om jag verkligen inte är återställd än.... Jag har vilat massor, jag har haft tusen bakslag med gråt och matthet och ljudkänslighet och bara bottenkänslan men jag har fortsatt vila och pausa och det har hjälpt mig att ladda batterierna lite. Oro har dykt upp såklart - för hösten - för när allt drar igång igen - för nästa traumaterapisamtal - för nästa sommar när jag ska jobba mer än vad jag någonsin gjort - för vad osteopaten hitta i kropp och själ för jag har pausat ALLT.... Till och med en hel del umgängen för jag har verkligen försökt ha det så ouppbokat jag bara kan... Svårt ibland, stressande ibland för att INTE planera blir också så fel men jag har lärt mig massor längst vägen. Charles gjorde en teckning i smyg och skrev "JÄTA" på den - alltså HJÄRTA... Jag bröt ihop för jag var så närvarande så jag liksom kunde ta in varje linje i hans lilla teckning och hans bokstäver. Han blir så stor nu!! Han börjar ju på storbarnsavdelningen i höst med bara 5åringar och han har utvecklats i rasande tempo senaste halvåret. Blivit längre, smalare, uthålligare i både spel och fotboll.... Min magiska Charles. Och den här då som fyllde 2 i juli... Han har också utvecklats och lär sig massor med nya ord varje dag, även om han är sinnessjukt mammig fortfarande och väääldigt frustrerad och bestämd och helt ärligt gnällilig lika ofta som han är sprudlande glad fortsatt. Mitt liv är med en gnällridå eller MAMMAAAbakgrund. Det är bättre men fortfarande slitsamt helt klart. Men herregud vad roligt han är, lilla August. Mer om hans födelsedag i ett annat inlägg - här var vi på en namngivningsfest i en trädgård för en nära vän och jag bar min egen mormors gamla klänning som syrran rotade fram till mig. Så häftigt att hon och mamma sparat så mycket fina plagg. De hade gjort så fint med utomhusceremoni som de själva höll i och sen picknickfiltar med brickor och lappar för varje gästkombo så vi inte skulle blanda oss med varandra utan hålla distans. Och så kom det ut afternoon tea brickor på varje filt med laxsnittar, scones, kärleksmums, jordgubbar och en massa annat gott så man bara plockade från sin familjs bricka. Bra kalastips i coronatider helt klart! Och på gräset vid presentöppningen satte sig Donna i Charles knä så här gulligt... Haha, hon vill såklart gifta sig med Charles när hon blir stor (precis som en hel del tjejer från förskolan deklarerat att dem vill....) men Charles säger förvirrat till mig att han vet inte vem han vill gifta sig med när han blir stor. Det behöver man inte veta såklart säger jag - det kan vara en kille eller tjej och du kanske inte ens har träffat den än berättar jag och förklarar att när jag var 5 år hade jag inte ens träffat hans pappa. Ja, vårt gäng alltså... Charles, Donna, August och lilla Essie som inte är så liten längre... Här på namngivningsfesten som var hos en familjevän var det helt ärligt kaos i känslorna för strax innan hade jag skickat pappa i en ambulans till sjukhuset efter att han trillat ner från ett tak (trodde jag först - men det visade sig att vara från längst upp på stegen men det var lika illa det..). Mamma smsade det och jag kastade mig in i bilen och körde dit även om hon skrev att "allt var okej, han var vid medvetande och det var nog bara en bruten armbåge" och det var det tack och lov - eller snarare en massa krossade ben i armbågen och ett rejält djupt sår som var infektionskänsligt men han tappade aldrig medvetandet och ambulanspersonalen på plats var fantastisk. Det var mamma också och thank god att vi fått reda på att de båda redan haft corona bara några dagar innan så man slapp känna sig orolig för det också. Jag var inte så orolig för pappa som kramades (ÄNTLIGEN FICK VI KRAMAS!!) lite smårolig på morfin när han rullades in i ambulansen och mamma fick sätta sig där framme och åka med. Han kändes pigg och frisk och stabil men ÅH så tråkigt med armbågen och allt han skulle gå miste om kände jag. Värre var det senare när han skulle opereras och allt helt ärligt var en riktigt läskig pissdag av att inte få några besked om han var inne på operation nersövd i 5-6-7 timmar eller om han hade hamnat på uppvaket eller inte. 3h var han tydligen sövd fick vi veta när han skrevs ut så varför de inte kunde se att han registrerats på uppvaket var frustrerande där jag satt hemma hos mamma hela dagen och kvällen och väntade på besked och ringde oroligt sjuksköterskorna som inte kunde berätta något alls. Aldrig varit så lättad som när pappa själv ringde från uppvaket vid halv elva på kvällen, phu. Nog om det - han fick komma hem efter 5 dagar på sjukhuset och det blir väl 1 års rehab men vi hoppas innerligt på att han kan spela golf om än med en ny sving nästa sommar. INGEN orkar rehabträna som min pappa så det kommer gå bra och han är urpigg och positiv som vanligt. Jag har lovat sköta poolen så länge men det löser han med en arm såklart den envisa mannen. Vi har badat - eller iaf tagit dopp så mycket vi bara kunnat. Sällan har vi varit så duktiga på att verkligen kasta oss ner för ett morgondopp eller dopp efter träningen och även om havet visat 15 grader kallt och vinden har blåst i storm (ja helt ärligt har väl inte vädret varit fantastiskt i sommar men inte helt katastrof enligt mig iaf...) så har vi badat. August har blivit badtokig och vill ALLTID bada... Länge... Vi har badat i mammas och pappas pool också såklart, de nätter jag sovit över där (som vid pappas operationskväll när Rickard och Micke tog barnen här hemma och jag sov hos mamma eller när jag och Charles sov över själva bara för myset att vakna till morgondopp) så har jag öppnat och dykt in inom 2 minuter efter att jag slagit upp ögonen. Drömmen om en egen pool alltså... Den har hållt sig stadig mellan 22-25 grader hela juli.... En kväll var vi hemma hos grannarna som har en ny pizzaugn och orkar göra egen tomatsås och pizzadeg och då åt vi så gott och satt ute vid elden hela tiden. Ljuvligt lyxigt! Rickard har tagit typ alla nätter med August och även gått upp med honom på morgonen så har jag inväntat att Charles vaknat innan vi gått ner - eller ibland har han till och med sagt att jag får sova kvar och att han går ner själv... Mina killar har verkligen försökt ge mig så mycket vila och återhämtning som bara går - och några andra morgnar har Charles lekt med lego eller ritat medan jag legat kvar i hans säng. Mysigaste ever när han småpysslar och pratar lite med mig... En annan morgon när det faktiskt var fint väder och vi sov ut läääänge allihop så gick jag och August upp vid 08:20 och jag bestämde mig direkt för att fixa frukost så vi kunde gå ner på stranden allihopa för frukost där när de stora vaknat. Det blev en hel stranddag av den ljuvliga frukosten vid typ tio på stranden - en gång orkade vi med det men det var ett minne for life. Och något jag kommer orkar mer när jag är lite mer återställd men framförallt när barnen är större. Morgonkaffe på stranden... Mmmm!! Den dagen fick vi till ett flow så att vi hängde många timmar på stranden minsann. Lunch på vår strandrestaurang Strandtugg och en Remmarlövsöl i sanden. Och eftermiddagsträning vid poolen hos mamma och pappa. Fin-fin dag. Jordgubbarna var SÅ på G och det har kommit massor MEN några små skadedjur har ätit upp dem hela tiden och jag gav upp - jag orkade inte rensa och kämpa i år. Mina dahlior är uppätna av sniglar och luktärten uteblev men jag har faktiskt accepterat det och vilat i att det kommer fler år, fler somrar, fler jordgubbspallkragar. I år har fokus varit på genvägar och vila. Skönt att inse det. En morgon var det bara jag och Rickard och August på morgondoppet, för Charles bestämde sig för att sova över hemma hos mormor den natten helt spontant. Det har aldrig hänt innan att han självmant sagt att han vill sova borta men eftersom morfar var på sjukhus och han inte ville gå hem så bara sa han att han ville sova där och det fick han såklart. Tror han ville vakta mormor lite på natten och han hade det fantastiskt - vi med som fick egentid med August som var SÅ OGNÄLLIG när han fick leka ensambarn... Intressant det där ändå alltså.... Den här stjärnan har vi hängt med också såklart -Donna som hittade mitt gamla cyklop en dag och kom gående med det. Hon badar INTE men bär gärna ljuvliga klänningar och leker ljuvliga prinsesslekar. Hon har också vuxit massor det senaste. Donna min Donna. Det har såklart hänt massor med mer saker men det får komma i lite andra inlägg - ville mest bara säg hej och välkomna tillbaka till mig, bloggen och mitt liv. Fint att vi samlas igen <3. Hur har DIN juli varit?
