Godmorgon torsdag, Hur har ni det ute i stugorna i landet? Känner ni som jag och många av mina närmsta som jag pratar med att det blev en liten (eller stor) dipp i måendet nu när corona och alla restriktioner blev så påtagliga igen? Att man fick ställa in och ställa om igen och att man inser att det kommer vara så här hela hösten och vintern... Jag kan nog ställa om relativt snabbt och vara tacksam och glad för vad jag har och det som blir MEN något jag verkligen känner är hur besviken jag blir på alla som struntar i restriktionerna - som kör på med fysiska möten (där det inte är nödvändigt) att träffa flera olika människor (där det inte är nödvändigt), jag upplever det framförallt i Stockholm dit jag skulle åkt torsdag-fredag nästa vecka och jobbat på uppdrag men där jag tog ansvar och ställde in och bad om att få skjuta fram - för inget av det kändes nödvändigt just exakt nu. Vissa har hållt med och andra har varit lite frågande men godtagit det - att ha en härlig lunch med någon och prata jobb kan liksom göras digitalt nu... Att äta frukost och spåna idéer kan skjutas fram eller göra digitalt... Att gå ut och äta middag med en vän som inte ingår i ens absoluta närmsta karantänsfamilj kan vänta ett par veckor. JAG FÖRSTÅR INTE ALLA SOM SKITER I DET?! Tog denna bilden på väg till hämtningen på förskolan... Så tacksam för alla dagar det inte regnat nu så jag kunna promenerat och fått dagsljus och frisk luft vid hämtningen. Ett gott samtal med någon annan förälder på vägen hem som också hämtat med vagn och så blev det lite socialt men utomhus och på lagom distans. Jag var skör igår och kände mig ganska splittrad i allt med valet i USA, restriktionerna och själv hitta beslutet i hur jag vill leva efter dem med mina värderingar och stå upp för det genom att boka av så mycket som det bara går (och då har jag inte ens speciellt mycket fysiska möten inbokade)... Att bolla med vänner som känner sig vilsna i sin magskänsla kring hur de ska hålla sina värderingar i restriktionerna och att se hur det återigen blir konflikter i hur man agerar olika - någon planerar och genomför en fest trots allt och tycker att ha hansprit framme räcker. Någon tackar nej till ett bröllop och följer restriktionerna som säger så - men brudparet blir besvikna på att de inte kommer för det finns ju hansprit... Det gör fysiskt ont i mig av balanserandet av alla känslor jag själv har och jag ser andra ha. Men vi kommer ju landa på fötter igen - denna förvirringen och skavet är nu när alla ska hitta sina grund och sen vänjer vi oss igen - förhoppningsvis snabbare än förra gången - och hittar vår lilla inre karantänsfamiljskrets att leva hösten och vintern med - just nu är det så här 3 veckor så vi börjar så. Och jag ska försöka fortsätta stänga av lite nyhetsflöden och för mycket socialt ens över telefon tills jag landat i det för jag känner nästan hur det vibrerar i kroppen (och så är det en viss hormonskiftning i kroppen som helst klart påverkar min känsla av ledsamhet och besvikelse på omvärlden...) Thank god for this... Mina barn, min familj, min trädgård, mitt hus, att en sån enkel sak som julbelysning kan göra mig så in i själen glad och tacksam. Jag är inte perfekt - jag gör massor med saker som är fel mot både miljö och allt men jag gör så gott jag kan och det är det som gör mig frustrerad och besviken när folk inte gör så gott de kan iaf - eller när de inte gör NÅGOT iaf. Som med pandemin - alla jag ser i Stockholm som inte ens lyfter det utan bara levere på sitt liv som vanligt. Jag har frågat en hög med människor i Stockholm som genuint säger "folk här skiter i det så då gör jag med det, varför ska inte jag kunna göra detta och detta och detta om nu alla andra gör det?". Jag fattar känslan - jag känner också så och det ÄR jobbigt att ta sitt eget ansvar när det känns som alla andra skiter i det. Ibland vill man skita i det för en liten stund ens men att reflektera över det och iaf göra sitt bästa känner jag att man borde kunna önska av alla? Vad är er känsla av hur folk tar sig an restriktionerna nu? Känner ni besvikelse? Tycker ni folk omkring er överdriver eller är er arbetsgivare sån som inte heller ger korrekta förutsättningar för er? Berätta och låt oss ventilera lite. Så kanske vi reser oss starkare imorgon och hittar vår egen grund och vår egen strategi för att ta oss igenom en omgång av restriktioner igen.
