Förra helgen så gick jag en promenad och pratade med mina följare på stories om det här med att känna sig ensam som vuxen och att inte ha ett tjejgäng som man lätt upplever att "alla andra" har... Jag känner mig ganska ofta "misslyckad" som inte har ett gammalt tjejgäng på 4-6 eller ja 8 personer ser man ju vissa som är till och med som liksom är självklara att ses då och då på en AW eller åka på tjejweekend till något spa eller Köpenhamn eller Barcelona eller ha en bokklubb eller middagsklubb eller vad som helst... Jag har några få riktigt nära vänner och de är utspridda över landet och de känner inte varandra. De har ju träffats på tillställnigar jag har men de är liksom inte vänner med varandra och jag älskar iofs att umgås med dem en och en för vi har alltid givande, djupa samtal och mycket skratt och kan verkligen prata om allt. Oavsett om det är den tjejkompisen jag bara träffar en gång om året och hörs någon gång då och då eller om vi hade setts ofta så tar vi vid där vi var sist och har kul. Men... om jag skulle vilja åka en helg till ett spa eller Köpenhamn för att äta god mat och strosa omkring så hade dessa heeeelt olika tjejkompisar (för alla mina har helt olika intresse, stil osv faktiskt...) inte velat lägga sina pengar och sina semesterdagar borta från familjen på att åka på en tjejresa med tjejer som inte är deras kompisar - utan med en kompis som då är jag och hennes olika tjejkompisar. Så jag har liksom inget gäng att göra sånt med... Och det har gjort att jag har känt mig lite ledsen och utanför ibland, som om jag levt livet fel som inte lyckades "behålla" ett tjejgäng från skolan eller så... Det är kanske märkligt att mina tjejkompisar är ganska olika, jag känner mig alltid som en värdinna som ska försöka få dem att gilla varandra eller ha förståelse för varandras helt olika sätt att vara och uttrycka sig eller olika värderingar eller olika ekonomiska situationer eller vad som - som om jag har ett ansvar att göra saker smoooth vilket ju egentligen bara är så dumt. De är härliga och jag tycker om dem alla precis som dem är och jag kan ju iaf var mig själv med varenda en av dem och de hade absolut haft trevligt ihop om jag hade bjudit in på en 35-årstjejmiddag men trevligt och "nu lägger vi pengarna på att dra till Barceolona eller ett spahotell i 2 dygn och bara lever i pyjamas ihop" är inte riktigt samma sak... Bilder av Maria Broström Sen har jag en stooor hög bekanta, jag är väldigt öppen med mig själv, har inga problem med att dela med mig av mig själv, uppfattar mig som ganska generös och jag älskar att komma till kärnan i samtalen och prata djupt ganska snabbt, även med den jag får till bordet till ett bröllop så jag kommer snabbt inpå djupet med många men det blir otroligt många flyktiga men härliga och roliga relationer som liksom inte är mina VÄNNER som jag hade bjudit in på en tjejmiddag om ni förstår vad jag menar. Man är "tjena, tjena" och ses när man springer på varandra eller någon annan har styrt upp något men vi hörs liksom inte och delar livet så att säga. Jag tycker det är fantastiskt kul att bjuda in en hög med andra föräldrar på AW här (på den tiden man fick göra det) och ha en superhärlig kväll, när vi hade dagsfesten bjöd vi ju brett och verkligen till bekanta och nästan bekantas bekanta och det var SUPERKUL men det är ju inte dem jag hade bjudit om jag personligen skulle ha ett 35årsgalej så att säga... Eller på ett mindre 10årsbröllop eller så där man drar gränsen vid nära vänner och folk som verkligen man umgås med. Då har jag ett fåtal tjejer, några av dem känns oftast som att jag får låna av den jag lärt känna dem av (och detta ligger ju HELT på mig att det känns så - men jag känner ofta så...) så det känns mer som jag får följa med vilket jag är otroligt tacksam för men om inte personen som tog med mig är där blir jag ju inte bjuden, och vi hörs inte själva direkt. Vilket är fine, älskar många av de konstellationerna också och att jag får följa med men den underliggande känslan av att det känns dumt att jag tar upp en plats finns ofta med tyvärr. De är inte MITT tjejgäng liksom. Jag frågade följarna om fler kände igen sig i att känna att man inte har det där SATC-tjejgänget som det känns som "alla andra" har och det var otroligt många som kände igen sig, ni ser ju - 93% och det var tröstande för oss alla. För jag fick SÅÅÅ många dms med tjejer som berättade deras situation och hur de kände men som också tackade för att ja lyfte frågan för det gjorde att de kände sig mindre "fel" och "misslyckade" som inte hade kvar det där gamla tjejgänget från skolan. Och det är ju otroligt viktigt att pålysa, att det är någon bild som målats upp som man kanske inte behöver - eller så längtar man efter det men tittar på sitt liv och inser att det har inte funnits någon situation eller något "gäng" som passat mig och då kanske det är bättre, eller iaf känns okej att vara utan... Ju mer jag tänker på det och skriver om det så tror jag kanske jag måste öva bort den här känslan av att jag bara får vara med för att de vill vara snälla mot mig, att man kan ha relationer och vänskap där man bara ses genom en tredje part men att man ALLTID har otroligt härligt och roligt när man ses och att det är all that matter. Man gillar varandra men man behöver inte se till att bygga en helt egen relation. Det kanske är okej? En annan tanke är ju hur många från vårt bröllop t ex som inte finns i vårt dagliga eller eller ens årliga liv längre. Som liksom runnit ut och försvunnit, det känns också skämmigt att man inte bibehållet samma men jag har ju hittat en massa nya fantastiska vänner längst vägen. Här och nu - livet är kanske mer så? Att man har vänner och relationer här och nu - vad man hade för 10 år sedan eller om 10 år spelar ingen roll, det viktiga är att umgås och göra sånt med dem som an vill stunden. Ni ville att jag skulle vädra tankarna här på bloggen också och inte bara på stories så här är dem :). Hur går era tankar?
