Fråga-svar från frågestunden Åh denna frågan får jag OFTA och det är många som vill att jag ska skriva mer om relationer och framförallt äktenskap och relationen till sin man när man fått barn... Jag är ju väldigt intresserad av relationer och är något av en personlig coach till många av mina vänner när det gäller både karriär och relationer på alla plan. Med en vän, med sin partner, med sin mamma och med sin syster. Relationer kan vara knepigt men jag har utforskat ämnet enormt mycket senaste 5 åren och kan avslöja att det är en del av vad jag kommer jobba med i framtiden... Först var det skapa magiska bröllop men sen kommer ju livet efter- hur får man det där äktenskapet att hålla? Och hur får man relationer att växa och må bra - kanske främst relationen med sig själv? Ja HUR GÖR MAN frågar många och det finns några olika knep man kan ta till och sedan tror jag såklart att det handlar om vad man är för typ av personligheter i grunden också så först och främst kanske man ska gå till sig själv och fundera på hur man själv tänker kring sånt här och om där är något i det sättet att tänka som man kan förändra för det är ju omöjligt att ändra på andra människor så att börja med att tänka på att det är ens partner som är lat, egoistisk, trött eller trög blir liksom klurigt - även om man såklart gärna önskar att även ens partner vill förbättra situationen och allt tjaffsande... Så - hur kan DU tänka mer positivt, empatiskt och kärleksfullt i dessa situationer? Börja där, kan du ändra utgångspunkten från vad som är mest rättvist och funderingen på hur du kan få MER till att istället tänka utifrån empati för den andra parten - ÄVEN om du är trött eller tagit diskmaskinen prick hela veckan så kanske det kan vara värt det att göra det en gång till för din partners skull för hen kan ju också vara trött och det är väl fint att vilja hjälpa till? Ni tävlar inte mot varandra - ni tävlar MED varandra mot en härligare vardag. MEN det viktigaste sättet att ta sig ur det där är det som jag alltid tjatar om, att man ska se sig som ett gemensamt team och inte som två individer som ska få lika mycket sömn, plats, egentid, pengar osv osv. Oavsett om man har barn eller inte så ska man tänka team och jag och Rickard har i många år frågat oss "hur gör vi för att teamet ska må bäst i detta?" och ibland är det ju att en drar större lass på jobbet och en annan större lass hemma. Eller så är en sjuk och behöver lite extra avlastning medan den andra kan vara stark och dra lite mer. Eller så är den ena mer sömnberoende än den andra men den andra har högre behov att ha egentid eller träna t ex. Alla är vi olika och har olika behov så börja med att sätta er ner var för sig och inventera lite vilka behov i livet som det känns som du får för lite av - och förmedla det till varandra så kanske ni kan hitta sätta att ge utrymme för att fylla på det... Det handlar inte om rättvisa utan hur TEAMET mår bäst. Ni tävlar inte mot varandra - ni tävlar MED varandra mot en härligare vardag. Den meningen säger jag till alla omkring mig så ofta jag bara kan och den är svår för många att ta sig an men att tänka att ni två eller hela familjen är ett team som tävlar mot sömnbrist eller mot stress eller mot kaoset i tvättstugan så blir man ber benägen att hjälpa till och ibland dra ett större lass. En annan tanke vi har här hemma är att man alltid utgår från att man vill ge den andra så mycket som möjligt av livet och av att uppfylla behov - båda vaknar nästa varje dag och känner att man vill GE den andra något och ingen av oss försöker "ta" utan vi tänker oss nog som att vi tycker synd om den andra och vill tanka på den precis hela tiden. Det är en inställning vi tog med oss när vi fick barn också och när sömnkaoset var som värst i hela 1,5 år i sträck så tävlade vi aldrig om att jaga sömn utan försöka FYLLA PÅ DEN ANDRA MED SÖMN. En grundinställning som gjorde att vi kramade varandra på morgonen och sa "stackars dig du kan knappt sovit något alls" varpå den andra svarade "men herregud stackars DIG som tog morgonen", en mysigare inställning helt klart än att båda tjatar om att man har ont i huvudet eller att det var en skitnatt... Det är som det är och att tjata på om hur dåligt man sovit eller hur mycket man fixat i hemmet hjälper inte, det är sånt man bara ska igenom så det är bättre att försöker göra det på bästa sätt för teamet och hela tiden tanka på varandra och utgå från att den andra gör sitt bästa utifrån sin dagsform. Har man en god relation, är empatisk och kärleksfull så vill man SJÄLVKLART sin partner allt gott i världen så grundinställningen att den andra gör så gott den kan här och nu är också ett tankesätt som hjälper. Prata, prata, prata. Och gör det inte när ni är trötta och frustrerade utan gör det INNAN - vi pratade igenom planen noga innan Charles föddes och har pratat enormt mycket inför 2-barnstiden om hur vi bäst kan avlasta varandra och hjälpa och stötta varandra. Vi ser lika på att jobba och vara föräldraledig och att det är extremt tunga lass båda två. Får man känslan av att man är den enda som någonsin tvättar och känner sig trött på det så är det dags att ta upp det vid ett lugnt tillfälle där man har teammöte och att då berätta vad man ÖNSKAR istället för att gnälla om vad den andra INTE GÖR så är det enorm skillnad i hur man kommer framåt. Vi har små teammöten och planeringsmöten titt som tätt för att stämma av hur teamet mår, hur planeringen ligger framåt och om det finns något vi kan göra för att förbättra livskvalitén. Min och din tid finns inte, min och din sömn finns inte - allt är vårt. Sen vad det gäller just sömn så lärde min vän Isabella mig en himla smart grej precis när vi fick barn och det är tankesättet att det faktiskt inte är farligt att ha sovit lite eller vara trött. Att hänga upp sig på att man är trött eller sov för lite hjälper liksom inte för det är som det är och även om det såklart är härligare att vara pigg än trött så är livet med småbarn ett trötthetstöcken som man gör bäst i att bara acceptera - om man accepterar "idag är jag trött och har ont i huvudet och det är okej, jag drar ner på tempot eller avbokar något och accepterar att jag är trögare i huvudet" så är det lättare att ta sig an dagen sen. Trötthet är ingen farligt och det ÄR inte så jobbigt om man bara slutar fokusera på det. Tro mig, jag levde i en dimma av trötthet i 1,5 år med 8-14 uppvak per natt VARJE NATT om och om igen och jag överlevde med den inställningen. Alla gjorde så gott de kunde och så även Charles så även där fungerade inställningen att han gjorde sitt bästa för att försöka sova - att tänka att han var jobbig som vaknade så ofta hade inte heller hjälpt någon utan samma utgångspunkt som vi har för varandra hade vi för C såklart - teamet gör sitt bästa. Och hur kan vi lyssna empatiskt, kärleksfullt och försöka hjälpa den lilla filuren som vaknar 10 gånger per natt? För det är såklart jobbigt för honom också - stackars honom. Så sammanfattningsvis: Se er som ett team och sluta tävla mot varandra utan tävla MED varandra mot världen Sätt er ner och inventera er livssituation en kväll när ni inte tjaffsat utan lugnt och sakligt kan gå igenom vilka behov ni båda har som ni känner inte är uppnådda och fundera ut en plan på hur ni kan hjälpas åt att förändra så detta får lite mer plats i er vardag. ÖNSKA saker av varandra istället för att säga vad den andra gör fel. Sömn är inte farligt, jobbigt absolut men det är som det är så acceptera och lägg inte fokus på att tjata om hur trötta ni är eller hur lite ni sovit. Det är som det är. Acceptans är nyckeln. Gå till dig själv - finns det något du kan förändra i ditt eget tankesätt för att tänka mer empatiskt, kärleksfullt och positivt? Utgå alltid från att den andra gör sitt bästa och försök alltid tanka på den andra - om båda har detta förhållningssättet så tävlar man inte längre. Alla bilder i inlägget är tagna av fantastiska Maria Broström
