ÄNTLIGEN!! Jag känner mig som mig själv igen, underliggande värk i äggstockarna men den är så hanterbar så jag kan "ignorera den" och inte bli trött eller ledsen eller arg av den. SÅ - jag känner mig fylld av energi, kreativitet, glädje, pepp och liksom ja. MIG SJÄLV igen och det är sååå underbar känsla!! Det svåraste när det äntligen känns som livet kommer tillbaka är att inte springa för snabbt och göra ALLT jag missat och längtar efter direkt, helt ärligt gör jag den missen allt som oftast och jag inser att jag var på väg att göra den idag också när jag drog igång en bull-deg, gjorde ordentlig frukost med extra allt OCH slängde ihop en rabarberkräm på svenska rabarbern jag köpte igår på Annedal... Men allt det kändes så enkelt och som den jag egentligen är i energinivå- Tjoff-tjoff ni vet... Slängde ut yogamattan på golvet och hann bränna av en hög med jobbmail också och nu är klockan bara nio så jag inser att jag måste lägga en plan för att INTE göra för mycket idag trots allt jag vill och känner energi få. Att försöka inte bränna ut all energi på en gång när den väl är här... Igårkväll så hade Rickard köpt hem en liten bricka med gotter som jag kan äta och vi kollade på ett avsnitt Suits och det kändes som dejtnight fastän vi bara kollade ett avsnitt och satt där ihop i typ lite mer än en timme för han sprang sent och jag vattnade blommorna i trädgården i kvällsljuset vilket var ljuvligt... MEN - energin var annan för jag mådde äntligen lite bättre. Jag hade spelat padel på lunchen - försiktigt men ÄNDÅ. Jag fick vara utomhus en timme, skratta med kompisar och försöka spela boll och det gav såå mycket energi att kunna delta. Så igår kände jag mig mer som på bilderna - vi kände oss också mer som oss än vad vi gjort senaste veckorna och på vissa sätt vid tillfällen senaste månaderna där jag haft så ont, blivit så ledsen, frustrerad och nästan deprimerad och min man lider av att se mig ha så ont, energin dras ner och jag blir till och med avundsjuk på honom emellanåt för allt han kan göra. Springa. Bära barn. Spela padel. Umgås utomhus med avstånd med vänner. Spela golf. Och jag har haft... ONT... Känt mig ful, äcklig, sorgsen, svullen, som en prickig korv i ansiktet, som ett blödande djur och som att jag inte kan eller orkar någonting. Och det är liksom inte jag. Jag är som jag känner mig idag, positiv, glad, energisk, lite tokig och rolig. Så det var hiiimla trevligt för oss båda två att få en liten dejtnight igår med normala Johanna igen. Men han stöttar mig alltid, han bara är där vid min sida. Rickard. Och orkar att jag blir vansinnig eller ledsen eller orimligt besviken på livet och ibland honom. Avundsjuk. Deppig. Och besviken igen - på honom - av helt fler anledningar oftast. För han är ju den han är och jag älskar honom för den han är! Ni har säkert hört talas om Christer Olsson som pratar om att man bara kan älska sin partner till 80% men att man behöver acceptera och respektera resterande 20% för att kunna leva tillsammans. Vi kan inte ÄÄÄLSKAA alla 100% enligt honom - jag tror dock på att älska även de där 20% även om det är dem som stör en och irriterar en och som ibland får en att känna att man är för olika varandra eller ifrågasätta den andras prioriteringar. Och detta är något man behöver påminna sig om om och om igen i relationen om man ska lyckas vara tillsammans år efter år och i alla livets berg-och-dalbanor... Jag och Rickard är OTROLIGT olika på många punkter. Jag ÄLSKAR att fira saker, att koncepta och eventa upp saker. Min familj med. Det ligger, hrmm hur ska jag uttrycka mig... Inte riktigt lika naturligt hos min man. Han hade helt ärligt kunna skippa det mesta av fira-tokerierna jag styr upp, önskar mig och ibland förväntar mig. Men saker jag drömmer om kommer aldrig hända för detta är en av de delarna som vi är helt i obalans och olika kring. Jag drömmer om filmisk romantik och min man är rak och enkel och tycker att styra upp barnvakt och en romantisk middag eller ens tända ett ljus är omöjligt för honom allt som oftast. Jag pratade en del om det när jag gästade "Så kan det gå" som handlar om relationer. Så här kan jag gå och vara sur resten av livet för att det aldrig kommer en Alex Schulman-lapp där det står "gå och ta ett bad, jag har köpt en klänning åt dig som ligger på klänningen och var redo om 2 timmar för då ska vi åka iväg " eller något sånt. Min man blir stressad i köket, är inte intresserad av matlagning eller att laga gourmetmat och ibland så luras jag av att "alla andra män" älskar att göra långkok eller laga avancerade trerättersmiddagar med tända ljus och skakade drinkar till sina fruar och gäster. Men så är det såklart inte. Och det spelar ingen roll vad "alla andra" gör, tycker, tänker eller prioriterar i sina liv - jag vill jag leva mitt liv med just min man. Och här gäller det att acceptera de här 20% där vi är olika - han har ju minst 20% som har får acceptera av mig som kanske inte är det han älskar allra mest... Min högkänslighet är ju EXTREMT olikt hans personlighet, han är rak i sina känslor för det mesta och ser livet som ganska enkelt och jag ska båda känna, bolla, älta och analysera det mesta in i minsta detalj - jag gissar att han lägger timmar i veckan på att lyssna på mig när han helst av allt hade gjort något annat för i hans filosofi är det bara att ta ett beslut och sen är det inte mer med det. Mina kroniska sjukdomar är också en stor last att leva med, inget han någonsin säger eller som kanske faller under de där 20% men jo, egentligen tror jag man ska tänka så. Det är något man får acceptera - att hans liv påverkas av det med liksom. Mina önskemål, ehh jag ska ärligt säga krav kanske på hur undanplockat jag tycker ett hem ska vara på kvällen för att min HSP ska få lugn och ro lever han nog också med under acceptans med tanke på hur det ser ut när jag är hemifrån ett par dagar, haha. Listan kan göra lång - men vi vet om varandra olikheter och är duktiga på att inte försöka förändra den andra - oftast. Det är det där med överraskningar, filmisk romantik och tända ljus som jag fortfarande är onödigt tjatig om att jag vill ha men nu när jag skriver detta inser jag att jag får faktiskt bara lägga ner det. Jag styr upp dejter och firande och planerar för att fixa extra tid för att ge honom möjlighet till träning eller sånt som jag vet han mår bra av, han är den överlägset mest romantiska i hemmet till vardagsromantik som att berätta för mig dagligen hur fin jag är, hur bra jag är, hur vacker jag är, att han tycker jag är världens bästa fru och att han tycker att jag är världens bästa mamma... Sånt säger han spontant vid varje tillfälle jag gör saker här hemma och boosta mig otroligt mycket med den kärleken. Han är bättre på att fånga upp mig i en kram, han pussas alltid godnatt osv osv osv. Den romantiken klistrar ju oss enormt och det får man inte glömma när man tycker det "känns lite tråkigt att inte bli tagen med romantikstorm så som i filmerna", haha. Så viktigt att belysa... 80/20 är nog skönt att leva sitt liv i de flesta avseende när man tänker på hur man vill få till balansen i sitt liv. Att - framförallt i småbarnsåren - få till 100% i alla "tårtbitarna" i livet går inte, knappt i någon för isf dras nog någon annan ner till 20% - säg att man vill ALLTID få till 3 eller 4 träningspass i veckan - då känner man att man ligger 100% i "träningstårtbiten" - då kommer man ju känna sig misslyckad varje gång man inte får till det.. Eller hur man vill äta antiinflammatoriskt t ex - att leva 100% för det i småbarnsåren GÅR ju men det tar energi och fokus från annat - då kanske man inte orkar träna 100% eller vara en lekfull mamma 100% eller vad man nu mer har på sin prioteringslista. Så att äta till 80% näringsriktigt och antiinflammatoriskt och 20% som det skiter sig för men det är okej försöker jag tänka. Att få in rörelse till 80% men strunta i de gångerna det skiter sig försöker jag också tänka. (Fast det är svårt när det är en sjukdom som stoppar en...) Att vara en närvarande, empatisk och lekfull mamma är något jag också har på min prio och försökt sträva efter 100% men det är klokt med 80/20 där med och samma sak till relationen och tid för varandra eller egentid eller jobbet eller vad som. Good Enough - 80/20 är nog nyckeln till att känna sig mer avslappnad och lycklig i sin situation, framförallt i småbarnslivet tänker jag.. Alla bilder tagna av Michaela på So Lovely
