Fråga från frågestunden..... Aj, aj, aj vad ont det gör i mig att tänka tillbaka på det kämpande som ni är i nu, jag fick bland annat dessa två frågorna om det där med kämpandet i ofrivillig barnlöshet och IVF-träsket och jag har bekanta omkring mig som också kämpar och misslyckas i detta nu och att smsa och försöka finnas där för dem och er - att skriva att jag förstår och känner med er - för jag förstår ju VERKLIGEN - jag vet hur det är.... Men ändå - nu är jag på andra sidan och jag minns själv hur jobbigt det ändå var att höra "peppiga ord" från dem på andra sidan som satt där med sitt jäkla barn. Det är lätt att vara positiv då tänkte jag... Men det är fint att så många ändå känner att de finner tröst hos mig trots att jag är på andra sidan - jag minns verkligen smärtan, jag avskyr dem som säger "allt det där kommer du ha glömt när du har din bebis i famnen" för det är FAN INTE SANT! Eller så kanske vissa känner men inte jag och inte dem som jag har omkring mig som också kämpat med IVF och lyckats till slut... Man minns alltid smärtan, man minns alltid kampen, man minns alltid sorgen och man känner den intensivt ändå. Det är något man bär med sig - och när folk säger till den som kämpar "att det är värt det när ni har er bebis" så är det det mest idiotiska man kan säga - för det VET MAN SÅKLART ATT DET ÄR! Herregud, varför skulle man annars kämpa?? Längta?? Kämpa ännu mer?? DET ÄR KLART DET ÄR VÄRT DET. Men det känns ändå fruktansvärt orättvist och det gör ändå fruktansvärt ont och oron över att det inte kommer gå - att man är en av dem som inte kunde finns där konstant och är omöjlig att få bort. Så hur gjorde vi för att orka kämpa, vara positiva och hålla ihop oss som team genom allt det där? Jag tänker att man är olika som par och människor så det som funkade för mig och oss kanske inte alls funkar för någon annan men jag kan ju bara berätta min egen upplevelse - och bjuda på tre sunshinestories i slutet av inlägget för den som tycker såna tröstar. Jag har ju haft samma metod genom alla sjukdomsperioder, läkarundersökningar och väntan på provsvar eller magnetröntgen eller allt vad fasiken vi hållt på med och den metoden lärde en otroligt klok kvinna mig som senare kom att vara min mentor i många år. Vi jobbade ihop och hon berättade att hon hade haft cancer, riktigt illa och att hon planerat sin begravning vid två tillfällen där ett av dem var så allvarligt så hon och hennes man planerade den tillsammans - fruktansvärt på alla sätt och vis men idag är hon friskförklarad och den mest inspirerande, glada och energiska kvinna jag vet. Det var hon när jag lärde känna henne också iofs för jag lärde känna henne efter allt detta men hon berättade om sitt knep som hon hade när hon tog sig igenom alla de där tuffa åren - hon hade sörjedagar och hon hade alla andra dagar när hon ville leva livet som pågick här och nu... Hon valde att jobba under hela sin sjukperiod för att hon ville LEVA och inte vara "sjuk" och bli deprimerad och tycka synd om sig själv... Så hon levde på så bra hon bara kunde och när det var sjukhusdagar så tillät hon sig att gå in i sorgen, gå in i rädslan, och gå in alla de där hopplösa känslorna som man lätt drunknar i om de får ta plats varje dag hela tiden... Samma dag som hon var hos läkaren eller skulle få läkarbesked och dagen efter fick hon vara hur ynklig hon ville, älta, gråta, tycka livet var orättvist och ALLT som man lätt kan känna och leva med dygnet runt varje dag annars. Men på den tredje dagen fick det vara nog - då fick det vara färdigt med tycka-synd-om-sig-själv-livet-är-orättvist osv. Då var det dags att LEVA här och nu tills nästa gång. Och det där har jag verkligen tagit med mig och fick träna på när jag hade mina värsta sjuk-år och det var detta som funkade när vi höll på med ofrivilliga barnlösheten, IVF:en osv. Och det är mitt tips jag säger till dem omkring mig, när jag får ett sms om ett misslyckat försök så är det inte då jag är peppig och säger att jag känner på mig att det kommer lösa sig - då är jag förstående, tröstande och påminner om att man får vara bottenlöst ledsen i sorg nu - fy fan vad orättvist livet är!! Då är mitt råd att gå in i sorgen, och verkligen lägga sig ner och bara gråta så man får ut allt det där, att ge sig själv 1-2 dygn med det helt enkelt och i vårt fall så var det skönt att bara dra iväg då - som efter första misslyckande som gjorde så FRUKTANSVÄRT ont - då bokade vi en resa till Barcelona och åkte iväg och bara försökte va. Landa. Dricka mojitos och sen ladda om. Sen är det ju olika om man klarar av att bestämma sig för att vara positiv och börja om efter två dygns vältrande och gråt - jag var ju rätt tränad i detta sedan innan och ÄR en positiv och energisk person så för mig så passar det inte att lägga mig ner och tycka synd om mig själv hur länge som helst. Jag blir deprimerad då och det hjälper inte mig - så för MIG så funkade detta knepet jättebra, och för Rickard med. För mig hjälpte det att prata mycket om det med närmsta familjen och vänner också. Att ventilera lite hela tiden och dela upplevelsen med fler än bara Rickard, det var skönt eftersom jag behöver prata av mig och prata runt saker mycket som är så pass känslomässiga medan Rickard INTE är en sån som egentligen behöver/ är sååå himla bra på att prata känslor 3 timmar varje dag. Så för både mig och vårt förhållande så var det nog jättebra att jag även ventilerade och pratade med andra om hur det kändes, om resultat, om medicinerna osv osv. Allt man har i huvudet precis hela tiden när man håller på... Sen är det en jäkla skitgrej nu på sommaren som jag vet att ni är många som måste stå ut med nu som man hatar och det är när de ska ha semesterstängt och uppmuntrar en till att det är bra för att man "behöver ha en paus, kroppen behöver återhämta sig och man behöver själv också njuta av sommaren och ha paus i kämpandet". DET HATAR MAN - man vill inte ha någon jäkla paus för man vill bara köra på direkt igen och igen och igen. Man vet att en sommar utan IVF kommer göra ont och man känner att tiden rinner iväg - så man tycker att de är elaka idioter som säger så.... Typ.... MEN, det ÄR nog bra med paus ibland i kämpandet så även om det inte känns som det är mår nog kroppen bra av hormonpausen och kanske förhållandet också - då är mitt tips att återigen inte låta livet passera och vara bitter och ledsen och frustrerad hela sommaren utan istället TA TILL SIG PAUSEN och leva life så mycket man kan. Drick massor med champagne, res, sov och kolla på serier. Gör allt möjligt, det kommer göra ont hela tiden och sorgen och rädslan kommer finnas kvar hela tiden men eftersom den ändå finns där kan man lika gärna vara på någon festival med ett glas bubbel i handen och försöka ha lite kul OCKSÅ - än att bara ha sorg och smärta och ligga på soffan och vara deprimerad. Man kan har sorgen och ha kul samtidigt, det är så jag försökte se det... Och sen helt plötsligt var det vår tur, här är bilden från när vi testade positivt på stickan med Charles - DET GICK. Vårt IVF-mirakel hade fastnat och vi hade fått ett plus på stickan... Då firade vi, då kände vi glädjen även om man såklart var nervös för missfall och tänkte mycket på det fram tills man hade sett det där lilla, lilla hjärtat picka... Men det var värt att fira ATT DET GICK oasvsett! Sunshinestories? Vi kämpade med IVF och fick Charles och vi har två par vi lärt känna här nere i Skåne som också kämpade och kämpade med IVF och fick sina första barn samma år som C är född och nu är alla tre par gravida med barn nummer 2 efter eget kämpande utan IVF denna gången. Jag tror ju som ni vet inte på "att kroppen vet hur den ska göra andra gången" eller att man "är mer avslappnad andra gången" utan jag tror att den är ren jäkla tur och magi att alla stjärnor står rätt just den gången det funkar för oss som har det lite svårare... Det kunde varit på tredje försöket, det kan vara på 20e försöket som det var för oss nu mer lillebror och det kan vara på 100ade försöket - man vet inte när alla misslyckanden blir det där enda lilla miraklet till lycka som är allt man behöver. Men man måste tror på att det finns hela tiden - även om det är milslångt bort och rädslan för att år efter år ska gå - så måste man tänka att det är lite som att jobba som säljare där man brukar säga 100 knack blir 10 snack som blir 1 TACK - alltså ett enda "sälj" på 100 knackade dörrar... Lite så tänkte vi med detta projektet också... Jag känner med er, jag skickar ut all värme, kärlek och stjärnmagi jag bara kan till er och hoppas innerligt att det är er tur snart!! <3
