Hej från soffan och kvällsjobbet.... Som jag ÄNTLIGEN älskar igen! Jag har precis genomfört ännu en ny bröllopskonsultation för ett nytt brudpar inför 2020 och det slog mig att jag var helt pirrig både innan och efter. IGEN. Och så har det äntligen känts ett tag nu... För jag ska vara helt ärlig med er, jag har haft en rejäl svacka i mitt yrkesval som bröllopskoordinator de senaste 3 åren - inget man vill skylta med när man försöker bygga bolag såklart men jag inser ju att det började smyga sig på strax efter att jag fått mitt första barn - Charles. Helt plötsligt tog det emot att vara hemifrån, att alla jobb var kvällar och helger och att bröllopshelgerna var jobb dygnet runt 7 dagar i sträck vid varje event... Det kändes liksom... Inte värt det när man kunde vara hemma med sin familj istället. Samla sömn. TID med familjen. Tid med sitt barn... Att jag sen är "bröllopsbakis" i ett par dagar efter dessutom, nej att göra det har varit tufft. Och att samtidigt fundera på ett eventuellt barn till tillsammans med tankarna om det ens skulle gå. Om vi skulle behöva genomlida sorgen av ofrivillig barnlöshet igen... Skräcken av IVF:... Den rädslan och oron för framtiden har också spökat såklart. Och sen har jag tyvärr varit kass på att ta korrekt betalt emellanåt, jag har blivit rejält blåst av vissa personer ibland som inte gett tillbaka vad de lovat och ibland bara blivit bränd för att jag inte varit noga med kontrakt. För jag har alltid litat på människor, litat på att se värdet i varandras tid och engagemang och att man håller vad man lovar. Men jag blev bränd ett par gånger och jag var nog rätt slut av sömnlöshet med C, oro för eventuell IVF och sen en kass graviditet IGEN osv - så att jag har känt att det inte är värt allt hårt slit är inte så konstigt.... Fina påskblommor här hemma just nu... Men som alltid så är det när det skaver som mest som man utvecklas. Det är då man lär sig något nytt och det är då man kommer till skott med att FÖRÄNDRA. Så efter att ha gnällt lite till och från i tre år, efter att ha tyckt att bröllop inte är så kul som jag utgett det för att vara eller att liksom känt att det inte är värt det så tog jag tag i mig själv i höstas och utvärderade. Ryckte upp mig. Bestämde mig för att nu måste jag minsann ta beslut - allt eller inget. Vill jag satsar ännu ett steg till på det jag byggt upp, brann för när jag startade och utbildar andra i eller ville jag släppa taget och gå vidare? För att jobba med det och vara småbitter samtidigt orkade jag inte längre - det var ren idioti. Men magkänslan sa ju att jag brann en gång och att jag egentligen fortfarande brinner för det, jag har bara gjort det på lite fel sätt, rent businessmässigt, känslomässigt och tidsmässigt för just mig. SÅ - vid nyår så sätter vi ju alltid nyårsmål med våra vänner och ett var kring just min bröllopskoordinatorsdel. Lite svart på vitt. Allt eller inget. ENBART ÄKTA - inget for show och inget fejkande och bitterhet i yrket och vet ni vad som hände? JAG HITTADE GLÄDJEN IGEN!! Herregud, jag brinner igen. Jag kan knappt ta in hur pirrig och glad jag var idag - igen - innan och efter ännu en bröllopskonsultation. Jag är tokbokad inför sommaren 2019 och ännu mer bokad inför sommaren 2020 och JAG ÄLSKAR DET. Klart det känns liiiite lurigt med hur jag ska kunna slappna av och ha semester/familjesemester/familjetid mellan varven i högsäsongen i mitt yrke men det är en balans vi måste lära oss leva med för jag älskar mitt yrke. Och mina barn får växa upp i en värld där mamman jobbar på sommaren. Så är det i vår familj och det får vara okej. För mamman är också lycklig. Och pappan med - för han får en massa egentid med barnen på sommaren - han får ta igen en massa tid och han får göra en massa roliga saker bara dem när jag inte är i vägen. Att göra annorlunda är ibland svårt och jag har haft just svårt med tanken på att jag liksom inte har sommarlov och semester med mina barn 4-6-8 (!!!) veckor på sommaren. Att jag ska jobba då. Men man är ju olika - och att folk går omkring och har 4-6 eller ibland 8 veckors sommarlov i ljuvlig harmoni är ju inte exakt verkligheten och rimligheten för de flesta, det fattar jag ju med när jag är lite realistisk. Jag älskar mina barn, kolla på min lilla gullplutt August idag som är sååå nära på att knäcka koden kring att krypa. På bilden har han precis lurat både mig och sin mormor att det var dags och sen backat tillbaka och satt sig. Och skrattat sitt bästa och mest genuina skratt. Åh vad jag älskar honom. Och hans storebror. Och deras pappa.... Och mitt jobb. Nu älskar jag äntligen mitt jobb igen! På riktigt.
