Varför gifter ni er igen? Jag fick frågan på en middag förra veckan och jag har fått den lite då och då sedan jag berättade att jag och Rickard ska ha bröllopsfest igen efter 10 år och att vi även passar på att ha en ceremoni för att förnya löftena… Det finns flera anledningar men den viktigaste av alla – för att fira kärleken! För att fira vad som varit och vad vi tagit oss igenom men framförallt för att vi fortfarande efter 16 år tillsammans så gärna vill välja varandra igen. Och igen. Och igen… Foto So Lovely Så många skiljer sig, runt 50% faktiskt och förhoppningsvis hittar dem nya kärlekar och då står vi där på andra bröllopet och hyllar, firar och skålar för kärleken igen. Men varför kan vi inte göra det för dem som höll ihop och fortfarande vill vara gifta? Varför ska inte den kärleken firas? Vi träffades unga, vi förlovade oss ganska unga och vi gifte oss utan ett facit, men med vetenskapen från läkaren efter min operation att det troligtvis skulle bli svårt att bli gravida på egen hand… När talen om ”och snart är ni förhoppningsvis fler” och att ”1+1 blir 2” var på bröllopet reagerade jag ändå något i magen kring för vi visste ju inte hur det skulle bli... Så gulliga på vår bröllopsdag för 10 år sedan... Men nu vet vi. Att det blev Charles och August. Genom ofrivillig barnlöshet, IVF och kejsarsnitt. Genom traumaterapi, pandemi, flytt från Stockholm till Skåne och massor av med och motgångar i såväl jobbet som hälsan – nåja mest min men då har HAN stått där vid min sida. Genom allt. Stabil som en gammal ek med rötter långt under marken som gör att han inte svajar för NÅTT. Han har varit min klippa sen dag ett och på många sätt räddade han mig utan att han visste om det. Jag blev så kär så jag kunde ta mig ur något helt fruktansvärt som jag varit fast i under flera, flera år. Jag blev så kär så jag flyttade aldrig in i lägenheten jag hade signerat trots att det kändes fel i magen när jag gjorde det… Han blev så kär så han betalade sin polare 10 000kr för att få lov att göra sitt exjobb i Skåne så han kunde vara nära mig istället för långt borta på distans… Han trodde han fick en sprallig, pigg och energisk ung tjej med massa framfart och power. Men genom åren har han funnits där när jag legat i fosterställning i både duschen och sängen. Av rädslor. Av hjärnspöken. Av endometriossmärtor. Av operationer. Av hjärnröntgen. Av ryggmärgssprov. Av huvudvärksattacker. Av PTSD. Av sorg. Av skräck. Det har hänt så OERHÖRT mycket dessa tio åren i vårt äktenskap, framförallt i min kropp, själ och hjärna och han har stått där kärleksfullt, lugnt och stadigt genom varenda storm. Kär. Trygg. Så självklar. Av alla människor på hela jorden så vill jag bara gifta mig med honom. Igen. Jag vill leva med honom. Dela upplevelser, drömmar och utmaningar med honom. Det är väl värt att fira om något?
